354

Det finns fortfarande okej dagar. Det finns till och med dagar som är bra. Jag är klarare i huvudet och kan göra mina sysslor utan att överanalysera, misstänka och oroa mig. De är få men jag håller desperat vid dem. Ibland får jag lite extra ork. För det mesta är jag trött och sover när jag får chansen, trots mängden koffein jag häller i mig. Såna där vardagliga sysslor som jag tidigare inte hade problem med har plötsligt blivit så övermäktiga att jag istället för att utföra dem bara står och stirrar, som om det på nåt sätt skulle hjälpa. Disken samlas i en hög, soporna börjar långsamt välla över, mina fimpburkar är nästan fulla och ogräset växer mellan springorna på altangolvet. Håret ser för jävligt ut, mina naglar är längre än vanligt och jag har haft samma kläder på mig sen i måndags. Att duscha eller ta på mig nya kläder när jag går upp på morgonen känns så meningslöst och omöjligt. Idag har jag iallafall tvättat allt som fanns i tvättkorgen, och tydligen är det flytande tvättmedel och inte sköljmedel jag använde, förutom vanlig tvättmedel. Nåja, det luktar gott iallafall.

Jag har tröttnat på att måla mandalas hela dagarna, ändå ligger böckerna kvar i köket och pennorna är utspridda på bordet. Det tar emot att göra allting som är så enkelt och krävs varken för mycket tid eller fokus. Ändå kan jag sätta mig ner och läsa sextio sidor i en bok. Har verkligen börjat sluka böcker igen, skönt att kunna fokusera på nånting annat än ångesten, försvinna in i en annan värld för några timmar.
Det kommer ändå att bli skönt att komma ut imorgon och spendera två timmar på sysselsättningen. Rutinen är att jag springer uppför den smala trappan och hejar på nån om nån hejar först, skyndar mig förbi alla och går in till måleriet där jag hänger min väska på stolen och väntar på M som är uppe och äter sin frukost. Lite över tio kommer hon med en kopp kaffe och rullar en cigarett, sen går vi och röker innan båda återgår till sina projekt.
Jag trivs och vill nästan vara där oftare, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur fan jag ska klara av att vara bland så mycket olika människor under hösten och vintern. Den jobbiga årstiden, där allt väcker ångest och bacillskräcken blir så stark att jag inte vill lämna min säng. Tvättar händerna så ofta att huden spricker, torkar allting med desinfektionsservetter och äter inte maten som ser det minsta lilla misstänksamt ut. Då jag helt enkelt blir knäpp.
Återigen smyger det nånting i ögonvrån, det kryper insekter på golvet och jag kan få meddelande i kodad språk. Än så länge kan jag förstå att det mycket möjligt kan vara min hjärna som hittar på spratt, men är inte helt hundra procent säker då det finns en möjlighet att detta bara är nånting som bara jag har tillgång till. Ibland försvinner jag helt i såna tankar och det spelar ingen roll hur mycket någon försöker förklara, det går inte att tänka rationellt.

På fredag ska jag försöka städa och duscha, det behövs. Kanske får jag kvällsbesök nån gång under helgen, vilket jag ser fram emot då jag bara behöver lite närhet.
Nä, nu är jag så där trött att det känns som att jag har grus i ögonen. Sängen väntar.

353

Börjar dagen med en cigg, sen den gamla beska smaken i munnen. Smaken som väcker minnen från jobbiga perioder, smaken som får mig att skämmas. Skäms att jag återigen inte kan hantera mina känslor utan flyr ifrån dem. Distraktionerna hjälper ändå inte. Och jag börjar tänka och undra; kommer det alltid att vara såhär? Att i några månader kommer jag kunna njuta av solen och träffa mina vänner, men att jag inte ska njuta för mycket just för att lyckan är tillfällig. Hösten har börjat, men mörkret inom mig har aldrig dött ut. Det har bara grott och väntat och jag är hjälplös. Det väger så tungt, min bröstkorg sprängs snart av smärtan, huvudet också. Om det här bara är början på den välkända nedåtgående spiralen så vill jag hoppa av livet reda nu. Det finns inte mycket krafter i mig längre. Jag orkar inte med skiten ännu en gång. Jag kanske borde prata med nån. Ska försöka prata med mitt boendestöd imorgon. Kunde inte skriva långa texter om mitt mående, det har varit så mycket tankar. Så jag skrev upp punkter, saker jag vill att hon ska veta. Om jag berättar allt vet jag inte. Och jag vet inte vad för hjälp jag behöver. Jag känner hur jag faller. Igen. Just nu önskar jag att jag kunde gråta. Så jag kan få ur mig iallafall lite av det som tynger ner mig. Men jag kan inte, tårarna kommer inte trots att det enda jag vill är att gråta. Medicinerna har säkert dämpat mig, därför kan jag inte gråta. Och jag borde gå och lägga mig snart. På torsdag ska jag få skjuts till sysselsättningen. Tror jag berättar för M att jag mår dåligt och vill bara sitta och måla med musik i öronen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Snart slutar jag falla, då är jag bara en smutsfläck på golvet. En ångestklump alla snubblar över.
Min mamma sa idag att jag borde berätta om mitt mående innan det går åt helvete. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag balanserar på en tunn linje, och bara en liten knuff kan få mig att tappa kontrollen helt.

352

Mina ångestskrik överröstade musiken när blodiga bilder flimrade framför ögonen. Tvångstankarna trängde sig på och ensamheten i lägenheten var så uppenbar att jag nästan kunde vidröra den. Tretusen tankar i sekunden. Jag är rädd, rädd för hösten och mörkret som växer och växer. Min bröstkorg sprängs snart, det gör så ont. Rationella tankar försvinner nånstans och jag undrar vad fan poängen är. Varför fortsätta sikta uppåt om jag ändå alltid faller? Varför ska jag be om hjälp, om hjälpen bara är tillfällig? Jag återkommer alltid till samma tankar, samma mönster och beteenden. Jag är som en gammal, repad skiva ingen orkar lyssna på längre.

Min terapeut ska sluta. Jag ska få en ny. En som har jobbat på avdelningen jag oftast hamnar på. Jag vet vem det är men det betyder inte att vi har haft bra kontakt. Men jag vill inte vara besvärlig. Det är bara att bita ihop och acceptera.

351

Snart är det officiellt höst. Värmen har försvunnit, regnet och molnen har kommit tillbaka. Tjocktröjorna åker fram och min granne tänder stearinljus på sin altan. Mysväder.
Den här sommaren har ändå varit ganska snäll mot mig. Jämfört med förra året är det en såpass stor skillnad att jag får höra att jag verkar som en helt annan person. Förra året var det stort för mig att jag faktiskt vågade cykla till pizzerian alldeles själv för att köpa choklad så jag kunde baka kakor när jag var ensam hemma i flera dagar. Då flyttade jag till boendet och behövde ha personal med mig när jag bara skulle gå ut och slänga sopor, och jag minns hur stolt jag var när jag en dag gjorde det själv. Dagarna spenderade jag i sängen eller på golvet, nästintill nerdrogad med lugnande och sömnmedel. Grät och skrek, åkte fram och tillbaka till psykakuten med personalen men jag var så envis att jag inte ville stanna där. Läkarsamtal på öppenvården slutade med ännu mera gråt och skrik. Jag minns när jag förbannad lämnade samtalsrummet och bad läkaren att dra åt helvete, skrek "jävla idiot" och slog i väggen. Vissa nätter satt personalen på fåtöljen i mitt rum tills jag somnade, gav mig medicin när jag skakandes sa att jag har ångest. Sen kom dagen då jag och en personal åkte till psyk och jag fick inte åka hem. Jag var helt förstörd, i huvudet och i kroppen. Spenderade sju veckor på sjukhuset. LPT, EKG, ECT. Jul och nyår var jag där, men det gjorde inget för att allting var så jobbigt och komplicerat hemma. Det blev ännu mera gråt och skrik, ångest och ren vrede. Men nånting måste ju ha hjälpt. För jag började bli bättre, trots att det var en konstig känsla. Min kropp orkade mer, min vilopuls var inte längre 120, mina ben var inte helt skakiga så fort jag lämnade sängen. Ångestdämpande åt jag bara ibland, det var inte det första jag tryckte i mig på morgonen. Jag fick komma hem, kunde äntligen klippa av sjukhusarmbandet. Och den bra perioden höll sig ändå ganska länge. Det fanns dagar och nätter då jag mådde piss men det vände också. Jag ville flytta, jag behövde en förändring, jag kände äntligen att jag inte längre behövde bo där det fanns personal hela tiden. Jag ville baka kakor när jag ville, ha en soffa att somna på ibland och ha den där friheten. I juli flyttade jag och det har varit bra för det mesta. Mina vänner kan komma hit när de vill, stanna hur länge de vill. Jag har ett sovrum, ett vardagsrum. En egen lägenhet. Min katt är hos mig. Jag hoppas att jag inte råkar förstöra allting, för nu börjar jag känna hur mörkret inom mig växer igen. Även om helvetet börjar igen så kommer jag iallafall kunna säga att jag har haft en bra sommar. Att jag äntligen vågade lämna min trygghetsbubbla och träffa nån. Det har ju gått käpprätt åt helvete, men jag vågade. Sen svor jag att jag aldrig skulle öppna upp mig för någon nånsin igen, men så säger nog alla som blivit sårade.
Nu försöker jag fokusera på att bara ta en timme i taget. Trivs på min sysselsättning fast det kan kännas jobbigt att gå dit och känna allas ögon på mig. Men två dagar i veckan, i två timmar kan jag faktiskt fokusera på nånting annat än dem jobbiga tvångstankarna och impulserna som långsamt börjar ta över igen. Men jag måste hålla ut. I februari ska jag på konsert med mina två bästa vänner. En konsert som jag faktiskt trodde aldrig skulle hända. Mitt favoritband som i mer eller mindre två år har hjälpt mig genom sina låtar, som fick mig att börja prata med Honeybuns mer och nu går det inte en dag utan att vi pratar. Så i februari ska vi stå i publikhavet och skriksjunga till låtarna som betyder så mycket för oss.

Imorgon måste jag upp tidigt. Min terapeut och boendestödjare kommer på morgonen, sen kommer min förvaltare. Resten av dagen ska jag städa, sortera mina grejer och ta fram täcket för det börjar bli kallt att sova under en filt. Sysselsättning på torsdag, och när jag kommer hem så ska jag ligga i sängen och läsa böcker och titta på serier resten av veckan.

348

Gårdagen var bra, jag ska inte ljuga. Med betoning på dagen. För att kvällen var skit. Jag började gråta och det slutade med att jag låg på köksgolvet med hög musik i bakgrunden, kröp runt och försökte att sluta hyperventilera och inte börja skrika av smärtan inombords. En halvtimme, kanske fyrtio minuter, satt jag där med en hammare i handen och tänkte på hur mycket jag inte vill skada mig själv men tvångstankarna gjorde det omöjligt. Jag hade inget annat val än att slå mig själv hårt, så hårt att jag nu har ont när jag går, för annars skulle nånting hemskt hända. Det var som att mörkret kom och tog över igen. Som att det har varit för bra för länge och hjärnan försöker kompensera med ångest och tvångstankar.

Jag skickade iväg ett sms igår på dagen och har ännu inte fått nåt svar. Så nu är jag övertygad om att jag har jinxat hela situationen, att personen har insett att jag är ingenting att ha, och det gör faktiskt jätteont. Egentligen ska jag inte dra förhastade slutsatser men hjärnan gör det ganska fort.

Nu ska jag försöka måla, sen ska jag ta ett varmt bad med mycket badskum och lyssna på bra musik. Försöka slappna av trots ångesten och smärtan både på in och utsidan.

346

Ibland känns det som att det aldrig kommer att gå över. Lyckan är tillfällig. Det har knappt ens börjat och jag tänker redan på hur hemskt det kommer att vara när det tar slut. Nånstans förstår jag ju att jag borde njuta av det positiva. Njuta av lugnet, stormen kan jag ta hand om när den kommer. Och ja, jag borde vara glad. Jag borde må bra. Men jag gör inte det och det väcker ännu mer ilska. Tvångstankarna blir svårare att hantera ju bättre allting verkar. Cirkeln jag lyckades bryta är tillbaka. Jag är där men jag på samma gång är jag långt bort. Jag ser vad jag gör, jag vet vad jag gör men det känns inte alls som att det är jag. Det är mörkret. Igen. Det där förbannade mörkret.

Klockan är kvart över tolv just nu och jag är trött. Kommer sova på soffan igen, jag vill att dagen går fort så jag kommer städa, duscha och göra havrebollar. Sen får jag försöka laga mat eftersom jag får besök på kvällen, av någon fin och snäll. Som lyssnar på mig när jag börjar babbla om dimensioner och om att jag hatar symaskiner, som älskar katter lika mycket som jag, och bara får mig att bli sådär lugn inombords samtidigt som hjärtat slår lite snabbare.

Jag sa att jag blir knäpp. Att jag är orolig för att det skiter sig varje höst.
"Ska vi ändra på det nu i höst?"

Jag längtar till kvällen.

345

Ångesten lägger sig som ett lager på näthinnan. Allting blir suddigt och det jag kan känna är ont och illamående, jag ser hur mina händer skakar och känner pulsen stiga. Jag kan inte längre göra nånting åt det, det funkar inte med distraktioner. Så jag välkomnar ångesten in i mitt liv, återigen. Som det oftast slutar. Efter att jag har haft besök i många dagar så har jag lyckats bryta den onda cirkeln när det gäller självskada. Mina armar har nästan läkt klart. Och ja, ibland kommer det en stund då jag bara vill förstöra min kropp. Få lite ro i huvudet. Inte för att det funkar på långt sikt. Det blir aldrig så rörigt men samtidigt så lugnt i huvudet som det blir när jag slutar streta emot tvångstankarna.
Värmen gör mig trött. Jag vill ha höst. Jag vill ha vädret. Mörka morgnar och kalla kvällar. Men det jag inte vill ha är hur det plötsligt kan vända, på en dag. Hur glädjen vänds till ilska bara för att jag råkade spilla lite te eller inte kan hitta ett papper jag ska ha. Minnen som jagar. Nä, det kanske blir annorlunda i år. Fast så säger jag varje år.
Den sjätte augusti ska jag börja med en sysselsättning. Sitta och måla saker i ett rum på en secondhandaffär. Det jobbigaste blir väl att ta sig dit, men det lär bli lättare med tiden. Början är alltid svårast.

Men nu är det okej. Faktiskt. Visst, jag har varit lite nere men det får man faktiskt vara. Jag trivs i lägenheten iallafall. Jag pysslar och städar. Det känns bra att storstäda, det är som att ångesten försvinner med smutsen. Mina grannar är bra. Ställer ut vatten och mat till igelkottar som kommer fram varje kväll. Jag bidrar med lite kattmat. Ikväll upptäckte vi att en av igelkottarna måste ha bosatt sig under min altan. Det är dock lite jobbigt med alla barn som springer och skriker, stirrar när man går förbi. Det är ju bara barn, jag ska inte bli arg, för jag var säkert lika jobbig när jag sprang och skrek när jag var i deras ålder. Ibland kanske blänger jag, ser irriterad ut. Vilket jag också är. Kanske har jag bara blivit vuxen och bitter. Alltid så jävla bitter.

Egentligen borde jag sova nu, för på förmiddagen ska jag bege mig mot centrum där jag ska ses med någon jag aldrig träffat förr. Kanske kommer jag inte kunna somna alls. Jag är nervös, mer än vad jag kanske verkar vara. Det är så mycket jag inte vet, inte riktigt kan. Jag är inte särskilt bra på kallprat, vet aldrig vad jag ska säga eller fråga, vill verka lugn men det ser ut som att jag är ointresserad och olämpliga skämt bara sipprar ur munnen på mig. Att förstöra stämningen är det sista jag vill. Personen jag ska träffa verkar iallafall vara vettig. Ingen som skräms bort av ångest och ärr. Någon jag faktiskt känner jag kan lita på. Jag längtar fast är väldigt orolig samtidigt. Hoppas det går bra iallafall.

338

Den ångestfria perioden är nog över. Ångesten kommer och besöker mig i små attacker nästan varje kväll, och dessutom börjar forma olika katastrof och tvångstankar i min hjärna. Jag är trött på det. Lyssnar just nu på en sorglig låt på repeat, och jag vet att om min mamma hade sett att jag är ledsen och lyssnar på deppig musik så skulle hon genast säga att jag inte ska lyssna på sånt. Ibland är det bara skönt att få gråta.
Nu kommer tankarna och oron. Helst skulle jag vilja ringa mamma och berätta allting men jag vill inte oroa henne. Vill inte oroa nån, så jag sitter i mitt rum och hanterar känslorna på det enda sättet som får tankarna att hålla käften.
Jag borde sova. Borde.

306

Haft en bra fredag och lördag, trots lite ångest. Men igår kväll mådde jag konstigt och dåligt, ville inte lägga mig för jag var rädd att jag skulle få en panikattack som jag fick nästan varje kväll på avdelningen. Så jag somnade vid tre och sov fram till lunch, först ville jag inte gå upp men tvingade mig själv ändå. Satt ute och lät katten springa runt en stund innan jag gick och la mig igen, somnade om och vaknade på eftermiddagen. Minns inte ens att personalen kom in med mina mediciner så var tvungen att fråga. Har legat i sängen med ångest och kollat youtube resten av dagen. Sköterskan var här när jag sov och lämnade ett brev eftersom hon inte ville väcka mig. Hon skrev att hon lämnar en signeringslista till personalen med mina mediciner och en lista med min vb-medicin, hon ska ringa psyk och be dem att sätta in den igen (fast som vb och inte stående), vilket är en stor lättnad. Jag klarade mig utan den hela dagen men bad om en när kvällen kom. Jag har varit ledsen och gråtit till och från, småsaker kan få mig att plötsligt börja gråta (som ett mentos-paket eller bara tanken på att min mamma inte längre bor en kvart ifrån mig, utan två timmar och kan inte komma och hämta mig eller vara hos mig närsomhelst. Jag vet att jag ska vara vuxen och stå på egna ben, men mamma har varit min trygghet och stöd, ända sen vi äntligen började förstå varandra och fick bättre kontakt för bara några år sen.
Inatt måste jag lägga mig tidigare än tre, för imorgon vill jag städa lite (och testa min dammsugare som jag fick i födelsedagspresent - vilket var typ det bästa jag fick, förutom två Twenty One Pilot cd-skivor) och duscha, för på tisdag har jag möte och på onsdag ska jag träffa min terapeut.

Jag är ledsen och nånting värker djupt inom mig. Saknar redan den tryggheten jag kände när mina vänner var här, när jag kunde prata av mig utan att börja gråta eller känna mig jobbig som maler på om samma skit om och om och om igen. Jag gömmer mina tårar och den nästan olidliga inre smärtan bakom ett ansträngt leende och säger att jag mår bra, när jag i själva verket bara vill sitta i mitt rum och gråta tills jag inte kan andas mer. Jag distraherar mig med roliga videos hela dagarna, för annars skulle jag faktiskt bara ligga i min säng och gråta oavbrutet i flera timmar. Jag får helt enkelt hålla ihop tills jag går sönder igen.

304

Idag blev jag utskriven efter några dagar på avdelningen. Egentligen mår jag inte så mycket bättre, snarare sämre, men det är skönt att vara tillbaka på boendet. Personalen har varit otroligt snälla och tagit bra hand om Cosmo när jag var borta. Imorgon har jag ett möte kvart över tio, som jag är väldigt stressad över. Förhoppningsvis får jag besök på fredag, mina bästa vänner ska komma hit och på lördag ska vi fira min födelsedag.
Läkaren på avdelningen satte ut min vb-medicin, men jag tänker ta den när jag ska iväg och sånt ändå eftersom jag klarar inte av det annars. Ska jag bara vara hemma så kan jag väl svettas och darra mig igenom dagarna och försöka hålla ut med abstinensen.
Nu har jag ångest, ont i magen och mår illa, precis som jag har gjort varje kväll de senaste dagarna. Vet inte alls hur jag ska klara mig, helt ärligt. Den här veckan har jag ändå nånting att se fram emot, men vad fan ska jag göra efter det? Jaja. Nu ska jag försöka sova och hoppas att ångesten inte blir värre.

294

R var här onsdag till torsdag, och det var helt underbart även fast ångesten trängde sig in under huden och borrade i huvudet. Jag och R drack kall pepsi och rökte alldeles för många cigaretter, nattpersonalen satt och pratade med oss när vi rökte på natten och jag skrattade många gånger, ärliga ej framkallade skratt. Då glömde jag hela skiten om att jag tappade mitt mobilskal med alla kort i (antagligen har någon jävel snott det då det tog bara några få minuter mellan att jag stoppade det i fickan till jag märkte att det var borta). Jag spärrade iallafall kortet och när jag får pengar så måste jag skaffa ny legitimation. Och ett nytt lånekort på biblioteket. Måste ändå dit på måndag för att lämna in en bok och låna om fem andra böcker som jag trodde att jag skulle läsa ut fort när jag lånade de förra månaden.
Men redan efter att R hade åkt hem så fylldes jag med den där tomma känslan, saknaden efter någon jag precis träffade, hopplösheten hängde i luften när jag kom tillbaka till mitt rum på boendet. Som vanligt.

Igår natt när jag skulle sova så trodde jag att allt var lugnt, att alla bilder från huvudet skulle försvinna, att hjärtat skulle lugna sig efter en stund men när det kändes som att någon knuffade till mig så fick jag nästan panik. Det var iallafall tur att nattpersonalen kollade till mig efter en stund (som kändes som en jävla evighet då jag låg där nästan paralyserad av rädsla), så jag bad om medicin och förklarade att jag får nästan panik när jag håller på att somna. Då flyttade han fåtöljen närmare min säng och satt där tills jag somnade, och det kändes tryggt att veta att någon fanns i mitt rum ifall det skulle bli värre. Jag somnade fort men vaknade strax efter 6, törstig som fan, vinglade mig fram till kylskåpet för att ta fram nånting kallt att dricka och värmde min vetekudde. Somnade om och blev väckt för att ta mina mediciner, somnade om igen och blev återigen väckt då jag skulle iväg på ett möte och sjuktransporten skulle vara här en halvtimme senare typ, så jag gick upp och gjorde mig i ordning, sen var det dags att gå ut och vänta på taxin. En personal följde med mig (skulle knappast klara av att åka själv då jag inte ens kan gå ut själv med soporna) och var med på mötet. Vi pratade om vad jag ska göra, men ärligt så var jag så borta i huvudet och bedövad med lugnande att jag inte riktigt var där. Vi gick därifrån runt halv två och taxin hem skulle komma tre. Efter en lång väntan och fem cigaretten som jag rökte nästan i rad, ringde personalen och sa att taxin inte kommit än. Då var det tydligen någon som letade efter oss vid fel ingång och vi fick vänta på en annan taxi som skulle komma tio i fyra. Vi kom tillbaka till boendet efter fyra och då var det inte ens någon mening att jag skulle äta lunchen personalen hade sparat åt mig för det var drygt 40 minuter till middagen. Jag sov en stund och när personalen väckte mig när middagen var klar så släpade jag mig till bordet och åt mycket mer än vad jag har ätit på flera dagar. Sen sov jag till halv nio.
Varför skriver jag allt det här? Bra fråga. Jag har inte svaret.

Mådde dåligt på kvällen och ringde min mamma, råkade väcka henne, så jag sa att jag ringer imorgon. Började gråta och ringde R som pratade lugnt med mig och tröstade mig, sa såna fantastiska saker att jag mådde lite bättre efteråt.

Nu sitter jag och dricker alldeles för sött läsk som ska smaka blåbär men den smakar mest socker, och tänker inte sova. Jag vill inte, jag kan inte, jag får inte. Istället ska jag glo på videos, film eller serier.
Har skrivit ett "brev" om mitt mående, om sånt som jag vill säga högt ut men orden bara fastnar i halsen, som jag ska ge till personalen som kommer med min morgonmedicin. Då får jag somna.
Ska nog skriva lite mer i brevet, för nu kom jag på att jag glömde vissa saker.

Lång, meningslös smörja som handlar om inget särskilt viktigt egentligen. Om en stund ska jag ta på mig tröjan som förhoppningsvis fortfarande luktar R, virra in mig i en filt, gå ut i regnet och röka. Det är på ett sätt skönt att få frysa, att känna regndropparna landa i håret, titta upp och få känna dem mot ansiktet också. Veta att jag fortfarande kan känna.
Och piggna till så att jag inte råkar somna så fort jag lägger huvudet på kudden.

292

Eftersom nattpersonalen som jobbade igår i princip ignorerade mig när jag satt och grät på soffan och efter att jag hade kastat en tallrik i väggen inne på mitt rum, släppte ut mig efter midnatt utan att ifrågasätta det och jag kom tillbaka efter att ha skadat mig, så berättade jag om det för personalen som jobbar idag och sa att han får prata med chefen om det. Jag var ärlig och sa hur jag mådde men nattpersonalen endast frågade om jag vill ha min medicin. Antagligen är hon van vid att jobba med äldre personer som man kan mata med mediciner så fort nånting är fel. Ingen aning om hur det kommer sluta inatt eftersom samma personal jobbar.
Snart ska jag städa rummet och duscha då R kanske kommer imorgon. Jag har ändå slutat hoppas om jag ska vara helt ärlig.

286

Dagarna går, långsamt och smälter dessutom ihop så jag vet aldrig vad det är för dag. Ångesten kommer varje kväll, i större eller mindre attacker. Tvångstankarna simmar runt i hjärnan och jag kan inte låta bli att lyda dem, som en vältränad hund. Personalen suckar förtvivlat och frågar hur de kan hjälpa mig, men den frågan kan jag inte svara på. Idag har jag iallafall smsat boendestödet (hon jobbar här men är mest på hembesök så det är inte ofta man ser henne här) och frågade om hon har en stund för att prata imorgon, och hon ska komma vid 11. Jag känner bara att jag behöver prata med henne, inte för att jag inte litar på de andra i personalen, men för att hon har nog mest erfarenhet "av såna som jag".
Jag känner hur ångesten smyger sig på, en klump i halsen och hög puls. Kroppen blir så svag att jag ibland inte orkar sitta upp. Vissa stunder, ibland på dagen men mest på nätterna, när ångesten kväver mig och det enda jag vill är att sluta andas, önskar jag att det fanns en larmknapp i mitt rum. För jag har velat skrika efter hjälp flera gånger men aldrig vågat, betongväggarna är så tjocka att mitt skrik skulle knappt höras.
Cosmo brukar lägga sig vid mitt huvud och spinna högt när jag har ångest eller bara mår dåligt. Och bara det gör att allting känns en liten bit lättare.
Jag har slutat skriva så mycket, men jag ritar och läser.

Och nu är ångesten här.

285

Häromnatten fick jag en rejäl panikattack som slutade med dumdumdumheter. Har ångest varje kväll, rädd och osäker på hur varje natt kommer sluta. Har iallafall börjat kunna be om medicin när jag börjar känna att det kryper i kroppen och hjärtat börjar slå snabbare.
Idag har jag skaffat en ny katt, en kattunge på fem månader som jag döpte om till Cosmo (eller ja, mamma hittade på namnet).
Ändå är jag ledsen och gråter, ändå kommer ångesten som en smäll på käften trots att jag varje kväll vet att det kommer bli så.

283

Jag mår dåligt. Katten fick åka hem igår, för hon ville ut hela natten och morgonen, och när jag försökte gå med henne i koppel så lyckades hon dra sig ur det och personalen hjälpte mig att fånga henne igen. Så igår var en jobbig dag, men jag försökte göra det bästa för katten. Fyllde inte i några papper, får göra det med min kontaktperson på fredag då hon ska jobba till 18.

Igår kväll satt jag och pratade med nattpersonalen, hon är snäll men jag känner inte att jag kan prata med henne om sånt som är jobbigt. Nåja.

Idag har det svängt mycket i humöret, tankarna är jobbiga och jag vet inte hur jag ska stå ut. Nu sitter jag på golvet i mitt rum och väntar på andra nattpersonalen. Får prata med honom om allt det jobbiga och hoppas att det hjälper och att natten inte slutar med mer dumheter. Imorgon ska jag städa och duscha för på fredag kommer en av mina bröder med sin familj hit. På måndag ska jag till läkaren, så vi får se vad han säger.

277

Försökte skriva igår kväll men fick av nån anledning jättemycket ångest så jag tog mediciner och släckte lamporna, la mig i sängen med kläderna på och somnade ganska snabbt, tack och lov. Vaknade nån gång vid fyra och var förvirrad varför jag hade kläderna på mig, sen la jag filten över kroppen och somnade om.
Har mått illa sen jag vaknade och det känns inte sådär jättekul. Men iallafall.

Planerna jag hade inför den kommande veckan har gått i kras. Min mammas vän som skulle stanna med mig när de andra åker till England, var tvungen att åka hem och mår inte bra nog för att komma tillbaka. Så jag ska vara ensam hemma i tio dagar. Nästan ensam, för mina bröder och deras familjer kommer säkert komma hit varje eller varannan dag och kolla läget. Imorgon ska jag nog göra upp en plan på hur allting ska se ut. Och så kan jag alltid ringa om jag behöver.

Igår träffade jag mitt boendestöd och släppte in henne lite mer, visade henne min värld genom orden jag har skrivit på papper. Hon sa att hon blir lite orolig, men sa också att jag får mer än gärna ringa henne om det behövs. Vi ska ses på fredag igen, och då jag är den sista hon ska besöka så kommer hon kunna stanna lite längre. På måndag följer hon med mig till terapeuten och hjälper mig att berätta vissa saker, och fråga om det finns möjlighet att träffa min läkare tidigare än den elfte september då mycket kan hända på en månad.
Hur som helst, jag känner mig trygg med henne och mådde bättre efter att ha släppt in henne lite mer. Så det känns bra.

Sen gick jag och AJ  och satte oss på en bänk där vi pratade lite, efteråt gick vi på en promenad (nu har jag träningsvärk) och sen satt och pratade innan vi gick hem igen.

Annars då. Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att göra dumma saker, utan utbrott, men med mycket lugnande i kroppen. Jag har blivit det jag hatat, det jag aldrig skulle bli. Men jag antar att man ändras och skit. Jaja. Nu ska jag försöka sova en stund.

276

Sleepless in Sweden part 2.
Återigen sitter jag klarvaken klockan två när jag ville somna tidigt. Jag har inte lyckats somna, men har tagit ångestdämpande och hoppas att det hjälper.
Kvällen var lugn tills jag fick en konstig känsla i hela kroppen och huvudet. Det känns som att det sitter män i mitt huvud och trycker på knappar i min hjärna. Jag såg en man stå vid min dörr och sen hörde jag fotsteg, som om någon gick runt i huset men det lät inte rätt. Jag ska inte ljuga, båda grejerna fick min puls att stiga. Tvångstankarna bara växte och växte, och jag började känna att nånting stort och hemskt kommer hända om jag inte lyder dem, och till slut kunde jag inte stå emot.
Nu ska jag fortsätta kolla på film och försöka somna. Fan, vad allting känns tungt.

275

Sleepless in Sweden.
Klockan är snart fyra och jag har inte kunnat somna än. Ångesten, ensamheten, saknaden efter nånting som känns blev för mycket och det hela slutade med lite dumheter. Jag trodde ärligt att allting skulle komma ikapp när det blir mörkt tidigt och löven dör, men det verkar som att höstens misär kom tidigare i år. Kanske går det över om några dagar, kanske går det aldrig över. Det är väl det som är så svårt - är det bara en ytlig liten sjö där jag är ledsen och förvirrad i några dagar, eller satte jag min fot i ett stort hav av tvångstankar och dumma handlingar? Jag vet inte.

På tisdag ska vi åka till Skåne för att hämta min mammas vän, aka min extramamma, som ska stanna här i ungefär tjugo dagar, och de sista tio dagarna är det bara jag och hon hemma då resten åker till England. Jag har köpt några försenade födelsedagspresenter; en ring, ett halsband och en almanacka så att hon kan hålla koll på sina möten.

För några dagar sen har jag äntligen ställt mig i bostadskön. Får prata mer om det med min boendestödjare när hon kommer tillbaka från sin semester, vilket borde vara nu i veckan. Jag tjänar vuxenpoäng, men jag känner mig inte särskilt vuxen.

Nu är klockan sex över fyra, och jag antar att jag borde försöka sova.

274

Trött. Sådär både fysiskt och psykiskt. Jag har legat i sängen och vilat och sovit största delen av dagen, för ångesten ville inte lämna mig ifred från den stunden jag vaknade till då jag somnade senare på eftermiddagen och vaknade vid nio på kvällen (som tur var så hade det värsta försvunnit, men det beror säkert på antalet ångestdämpande jag var tvungen att trycka i mig för att hjärtat skulle lugna ner sig och kroppen sluta skaka). I helgen tänkte jag att nu, nu jävlar är jag såpass stabil att jag kan sluta med mina ångestdämpande. Det funkade inte att sluta tvärt, det har det nästan aldrig gjort för mig, så jag tänkte trappa ut men det funkade inte särskilt bra det heller. Jag vet att det är kroppen som är van vid det. Jag trodde att jag bara skulle få abstinens som var hanterbar, men jag kunde inte lämna sängen på morgonen innan jag fick i mig medicinen. Jaja, nu ska jag sluta skriva så mycket om det. Men jag önskar verkligen att jag slapp ta så mycket ångestdämpande för det blir aldrig bra i slutändan.

Tisdagen var fin. Jag fick besök av A och L, och det var trevligt även när vi satt tysta och lyssnade på musik. Det var skönt, trots att mörkret försökte tränga sig in genom huden, trots att jag fortfarande kände att jag gick på tunn glas som kan gå sönder och verkligheten faller isär. Men jag har blivit så bra på att gömma det. Tror jag. Jag vet ju egentligen inte om det syns på mig när jag tittar oroligt för att nånting smyger på golvet, eller när jag blir sådär ledsen av ingen anledning alls mitt i en konversation som kan handla om allt ifrån mitt mående till nördig fakta. När mörkret hänger över mig och försöker att ta sig in i min kropp när jag andas in.

Det har plågat mig hela dagen, ångesten inför mörkret. Jag fortsätter att skriva ner mina tankar på papper istället för bloggen, det känns säkrare så. Förut skrev jag ut nästan allting här, nu kan jag bara inte göra det. Iallafall. Jag tog hand om ångesten inför mörkret, gjorde det jag brukar göra för att hålla det borta, för att låta ljuset komma tillbaka. Det lugnade ner mig för ett tag, men om det har verkligen funkat får vi se när jag vaknar på morgonen. Dumt gjort, jag vet, men jag har ännu inte hittat ett annat sätt att hålla mörkret ute.

Jag borde sova nu. Ska nog somna till en film (My Sister's Keeper) som jag har sett jagvetinteenshurmånga gånger. Har börjat läsa boken, men det går segt. Har svårt att fokusera, men jag vill så gärna läsa den.
(Edit: filmen har tagits bort från Netflix och finns inte på dreamfilm heller. Är lite sur. Får hitta nåt annat att somna till.)

273

Försöker ofta förklara men det går ju aldrig. Ingen förstår,
ingen förstår,
i n g e n.
Hallucinationerna har jag redan vant mig vid, och det händer alldeles för ofta att jag hastigt tittar åt ett håll för att jag känner att någon springer eller att nånting flyger, hör ett och annat men vågar aldrig fråga för vad händer om väggarna av verklighet rasar, om världen går under och jag följer med den? Det kanske är det vad mörkret som tränger sig in genom huden försöker förberedda mig för. Men varför skicka ut skuggor och ansikten som stirrar på mig i fönstren när jag går. Sluta.

Mina händer är smutsiga, hela jag är smuts och misär.
Jag smittar och smutsar ner andras liv. Förlåt.

Och nu vill jag bara bli smal igen.

A little out of touch, a little insane

It's just easier than dealing with the pain