Ibland känns det som att det aldrig kommer att gå över. Lyckan är tillfällig. Det har knappt ens börjat och jag tänker redan på hur hemskt det kommer att vara när det tar slut. Nånstans förstår jag ju att jag borde njuta av det positiva. Njuta av lugnet, stormen kan jag ta hand om när den kommer. Och ja, jag borde vara glad. Jag borde må bra. Men jag gör inte det och det väcker ännu mer ilska. Tvångstankarna blir svårare att hantera ju bättre allting verkar. Cirkeln jag lyckades bryta är tillbaka. Jag är där men jag på samma gång är jag långt bort. Jag ser vad jag gör, jag vet vad jag gör men det känns inte alls som att det är jag. Det är mörkret. Igen. Det där förbannade mörkret.
Klockan är kvart över tolv just nu och jag är trött. Kommer sova på soffan igen, jag vill att dagen går fort så jag kommer städa, duscha och göra havrebollar. Sen får jag försöka laga mat eftersom jag får besök på kvällen, av någon fin och snäll. Som lyssnar på mig när jag börjar babbla om dimensioner och om att jag hatar symaskiner, som älskar katter lika mycket som jag, och bara får mig att bli sådär lugn inombords samtidigt som hjärtat slår lite snabbare.
Jag sa att jag blir knäpp. Att jag är orolig för att det skiter sig varje höst.
"Ska vi ändra på det nu i höst?"
Jag längtar till kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar