314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.

With tears in my eyes, I begged you to stay

You said, "Hey man, I love you but no fucking way"

313

o r d s p y a

Allt har blivit en distraktion. Att sova, att äta, att prata, att städa, umgås eller åka någonstans, kolla på House-avsnitt jag redan sett för länge sen, läsa, måla, pyssla, allt. En distraktion från smärtan, från minnen, från tankarna, från problemen, från livet. Från verkligheten. Verkligheten som inte känns särskilt verkligt på sistone. Det är obehagligt att titta mig i spegeln och försöka att se mig själv. Och det är också obehagligt att jag inte känner igen mig själv på andra sätt heller. Även om jag har en "bra" dag (en okej dag egentligen, mina bra dagar uppkommer när det bildas en tjock dimma mellan mina känslor och mig som är framkallat av mediciner) så slutar det med att jag ligger i sängen i ett mörkt rum och gråter eller helt enkelt förbannar mig själv för allt jag gjort och inte gjort. Även när jag inte har ångest så gör jag dumma saker för att straffa mig själv. Jag straffar mig själv för saker jag gör och jag straffar mig själv för saker jag inte gör. Det där jävla självstraffet, självmisshandeln, kalla det vafan ni vill, det blir bara jobbigare och jobbigare att låta bli. Varje dag, varje kväll. Det måste ske nånting. Ibland blir jag rädd. Rädd för att förlora kontrollen helt. Men för det mesta känns det som att det är det jag egentligen vill. Jag har försökt kontrollera nånting, men sån stark vilja har jag tydligen inte. Så jag är tvungen att ta till andra metoder. Jag känner mig tvungen. För att det är nånting i huvudet som skriker att jag är värdelös och dum och förtjänar inget av det jag har. Och nej, att säga "men så ska du inte tänka" funkar inte alls. Ja, jag vet att ni menar väl men nånting är fel på min hjärna. Den sparar mest dåliga minnen, och även de som är bra blir dåliga för att jag vet, jag känner det på mig, att det aldrig kommer bli lika bra som då. Och varje år blir jag sämre. Om inte på ett sätt så blir det ett annat. Ibland blir jag förvånad över hur fort allting har gått, och hur jävla dåligt det har blivit. Det började ju så oskyldigt, jag ville bara prova och se om jag kan. Och jag kunde. Och allting blev värre och större och mörkare, och nu är jag här. Jag minns hur jag som barn kunde fantisera om att äntligen bli en tonåring, bli vuxen, gå på fest, dricka, träffa folk, hångla. Allt det där som jag gick miste om, förlorade min tonår för att jag var för fokuserad på att förstöra mig själv. Varför blev det såhär? Jag har alltid varit lite annorlunda, lite udda. Jag var rädd och nästan alltid var det nånting fel på mig. Jag tyckte inte om att gå till skolan, trots att jag verkligen älskar att lära mig saker. Om jag tänker efter och försöker hitta var nånting gick fel så kan jag inte hitta nånting speciellt. Kanske är det helt enkelt ärftligt, kanske var det min uppväxt, eller flytten till Sverige och allt som hände efter. Men iallafall. Jag kan inte se var nånting gick snett. Kanske är jag bara dömd till detta liv som mer eller mindre känns som ett jävla helvete att ta sig igenom.
Den där smärtan. Det gör så ont i själen att det känns i kroppen. Jag får attacker som är en konstig jävla blandning mellan ångest, overklighetskänslor och hemlängtan. Men jag längtar inte så mycket till ett ställe utan till en tid. En tid som var och inte kommer tillbaka. Det är ofta jag saknar den gamla, slitna lägenheten där jag delade rum med farmor som alltid lagade god mat. Saknar tiden då livet var så mycket bättre, lättare och roligare. När mitt psyke och kropp inte var så jävla slitna. När jag faktiskt orkade göra saker. Orkade och ville. Önskade. I tisdags sa min terapeut att hon vet att jag "tycker om att göra sånt som andra i min ålder gör, som att fika eller gå på bio", och det fick mig bara att inse hur lite hon känner mig nuförtiden. Jag har förändrats drastiskt det här året. Det är inte så att jag inte orkar göra saker för att jag är deprimerad, eller vafan. Jag vill helt enkelt inte. Jag känner inte behovet av att träffa människor jämt och göra "roliga" saker. Fast det är nästan inget som känns sådär roligt på riktigt längre, allt är bara på låtsas för att behaga andra i min omgivning. Saker jag tyckte om förut känns så tråkiga och grå. Det har ju till och med börjat kännas tråkigt att handla eller åka och äta nånstans. Livet är tråkigt och grått, men framförallt jobbigt. Jag vet inte om det nånsin kommer att kännas roligt igen, eller om färgerna kommer att komma tillbaka. Det känns inte så.
Förut såg jag fram emot julen. Nu känns det för kaotiskt och jobbigt och jag vill bara strunta i det i år. Jag vill strunta i hela jävla livet. Ja, så illa är det. Jag försöker prata med personalen om de där jobbiga sakerna. Men det tar stopp när jag försöker prata och det tar stopp när jag försöker skriva.
Och personalen tröstar och säger att när jag känner att jag inte kan ta ansvar längre, alltså när jag på mitt mående-skala hamnar rakt ner på tian, så ska jag bara säga till och de får "ta över". Men jag är för trött. På allting. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång. En väldigt liten del av mig håller kvar, klänger sig fast vid det lilla hoppet jag har, men den största delen, den mörka och arga, den vill inte. Och jag har gett mig själv några dagar, för att antingen skärpa mig eller tappa kontrollen helt och hållet. Vet inte riktigt vad jag vill göra när den sista dagen kommer egentligen. Vet inte om jag ska be om hjälp eller fortsätta att låtsas och sen bara försvinna. Just nu vet jag ingenting, men det visar sig om några dagar.

So when you feel so invisible you're not even sure you exist

So you cut yourself open just to see if you real

You numb yourself with drugs just to hide what you feel

You drink the washed up pain in hopes of rejecting it afterwards

You live everyday wishing you could rewind your life backwards

Because you wanna figure out where the fuck you went wrong

Cause everything in your world ain't been right for so long

305

Trött och orkeslös, med ont i hela kroppen plus ständig magont och jobbig tandvärk. Mötet idag gick inte alls bra, jag fick så mycket ångest att jag nästan började gråta och klarade inte av det, så vi bokade en ny tid nästa vecka. Det handlar om min ekonomi, och idag var jag alldeles för trött, ångestfylld och förvirrad för att kunna vara närvarande och svara på massa frågor. Jag sa till mitt boendestöd att jag känner mig misslyckad som inte klarade det, men då sa hon att det var nog för tidigt, och om jag skulle vara på sjukhus av fysiska skäl så skulle alla undra om jag orkar. Nya tag nästa vecka, helt enkelt. Jag har haft så ont idag så jag orkade knappt sitta upp och äta middag.
Imorgon kommer sköterskan hit, hon ska ringa psyk och försöka prata med någon angående min vb-medicin som läkaren satte ut (trots att förra veckan fick jag den insatt som stående). Jag förstår att det inte är bra att ta mycket av den, men tycker ändå att det var fel av läkaren att sätta ut den helt och skicka hem mig. Eftersom jag har haft den så länge så borde man trappa ut långsamt, då abstinensen är hemsk, inte ta bort den helt och hållet. Jaja, alla fattar, men det är såna skitsaker jag hänger upp mig på.

Inatt ska jag försöka somna tidigare (igår kunde jag inte somna i flera timmar, så till slut bad jag om en lergigan), gå upp före lunchen och pallra mig till tvättrummet och tvätta kläder och sånt. Försöka hålla mig vaken hela dagen, och INTE ligga i sängen då värken blir bara värre av det.

Här är en dålig bild på mig och Cosmo.

297

Jag har blivit förkyld, och av nån jävla anledning väcker det minnen och känslor från början av förra året. Den katastrofala tiden, för mig. Har fått mycket ångest och panikattacker på grund av det, vilket egentligen är dumt då andra har varit med om så mycket annat och värre, men jag antar att alla upplever och bearbetar olika händelser på alla möjliga sätt. Mamma var här, hon hade med sig Finrexin, kiwi och halstabletter. Men när hon skulle gå, så la sig en konstig känsla över mig, en rädsla för allting, så hon följde med mig när jag med tårar i ögonen bad om min vb-medicin. Hon stannade en stund till och då grät jag, grät när hon gick för att alla känslor och tankar från förra året kom tillbaka. Den där smärtan som jag hade varje gång besökstiden var slut och jag blev lämnad svag och skakande i sjukhussängen.
Jag orkade inte gå upp för att äta middag, låg i min säng i flera timmar och hade ångest, grät till och från. Sedan ringde jag mamma, återigen panikslagen, och hon bad mig att gå upp och prata med personalen, och dessutom sa att hon kan komma hit om jag vill. Så jag la på luren, och söndergråten gick långsamt till personalrummet. Fick ännu en vb-tablett, och fick prata av mig. Jag berättade att det känns som att personalen är sur på mig, eftersom jag sover för mycket och äter för lite, att jag är orolig att chefen kommer säga att det funkar inte och jag kommer vara tvungen att flytta härifrån och massa annat som simmar runt, runt i hjärnan och låter mig inte vara.
Imorgon ska jag till tandläkaren, ser inte fram emot det. På torsdag ska jag till min terapeut, på måndag till min läkare, vilket skrämmer skiten ur mig. Men en personal från boendet ska följa med mig, så jag hoppas att det inte kommer vara så himla jobbigt.

Har iallafall ätit två mackor till kvällsfika, och drack te med honung. Men jag satt där vid bordet, skakade med benen och såg och hörde allting, varje liten rörelse, varje litet ord som inte kändes bra - det borrade sig in i hjärnan.
Nu är jag ledsen igen och känner på mig att natten lär bli lång och inte alls bra.

260

Det finns mycket jag skulle kunna skriva, men jag har av nån anledning börjat skriva i en skrivbok och det känns på nåt sätt tryggare. Ingen får läsa det om jag inte låter dem, eller snarare läser upp det för nån (vilket jag har gjort endast för en viktig person). När jag hade en dålig dag och mådde skit så ringde jag min terapeut trots allt och lämnade ett meddelande, sa att jag vill prata lite. Hon hade gått för dagen då, och kommer tillbaka på tisdag, så jag får vakna tidigt och inte sätta mobilen på ljudlöst eller "stör ej". Kanske kommer jag läsa upp lite saker för henne. Jag är ofta helt virrig och ganska vilse i allting, men kan ändå skriva. Då gör jag det, och det känns lättare men när jag läser det en dag som denna, när jag är lite klarare i huvudet, så tycker jag att allting låter så konstigt och trots att jag kan förstå det så undrar om jag någon annan skulle fatta. Jag skriver ju om det stora mörkret, demoner och monster som äter upp min lycka. Det kanske låter konstigt men det är så det är. Men mer vågar jag inte skriva om det här.

Imorgon har jag ett möte och jag har redan bestämt mig för vad jag kommer att säga. Det blir nog svårt, men jag har verkligen tänkt igenom det. Hoppas bara att jag klarar av att åka dit, gå in dit och prata. Ska försöka tänka positivt, även fast det är svårt.
Nu måste jag duscha, och bara det är en jävla plåga.

Jag har hittat en låt som jag kan lyssna på om och om igen, utan att tröttna, bara för att jag kan liksom känna igen mig i texten. Den är kort och meningarna upprepas, men fin är den, faktiskt.

I was never faithful

And I was never one to trust

Borderlining schizo

And guaranteed to cause a fuss

I was never loyal

Except to my own pleasure zone

I'm forever black-eyed

A product of a broken home

I was never faithful

And I was never one to trust

Borderline bipolar

Forever biting on your nuts

I was never grateful

That's why I spend my days alone

I'm forever black-eyed

A product of a broken home

256

Mår illa. Vet inte om det beror på medicinen eller ångesten, men det ger mig ännu mer ångest så jag mår ännu mer illa och den onda cirkeln sluter sig där.
Dagen har i princip varit en stor jävla medicindimma, jag vaknade med panikångest och behövde få stopp på det för annars skulle jag dö. Igår kväll mådde jag bra, började prata mer igen och sjöng med till glada låtar. Somnade sent, eller snarare tidigt på morgonen, trots extra sömnmedicin men när jag vaknade så hade jag ångest igen, men det har jag redan skrivit. Efter att jag sovit bort medicindimman så gick jag och duschade, trots att jag inte ville eller orkade. Vill inte se min kropp, vill inte se mig själv.
Nu vill jag gråta men jag kan inte. Jag vill inte hamna i den där jävla spiralen igen, världen som består av ångest och mediciner. Fast det kanske redan är för sent. Jag vet inte. Jag vet ingenting nuförtiden.

254

OBS; jag var väldigt ledsen och bitter när jag skrev detta inlägg, men det betyder ändå inte att jag inte menade allting jag har skrivit. Förlåt.


Ont, ont, ont. Livet gör ont. Mentalt och fysiskt är jag helt slut, och jag vet inte hur många gånger den här veckan jag har velat försvinna. Jag har fastnat igen. Är fast, i huset, i rummet. Lyckas jag ta mig ut är det för att jag har stora mängder mediciner i kroppen som får mig att slappna av lite, men också får mig att göra impulsiva grejer. Det är den där förbannade ångesten som aldrig låter mig vara. Har hamnat i helvetet, och jag vet att det är fel och jag borde inte göra så, men återigen tar jag tabletter jag inte borde för att dämpa ångesten. Det är antingen det eller göra illa mig själv, och inget av alternativen är särskilt smart eller bra för mig, för min kropp eller mitt psyke.
Jag har gråtit så jävla mycket de senaste dagarna att jag blir förvånad varje gång jag får en ny attack där jag gråter av ångest, skriker av smärta och ger mig själv blåmärken. Och för att vara helt jävla ärlig, så gråter jag för att jag är avundsjuk. Så. Jävla. Avundsjuk. På er. På er alla som har någon. På grupper tonåringar som handlar på Ica och fnissar medan jag försöker att inte ramla ihop innan jag och personen som håller i mig kommer fram till bilen där jag får sitta och vänta för att allting var för mycket. Är avundsjuk, ledsen och arg för att jag allt oftare sitter och skriker av ångest, vill klösa ögonen ur mig själv för att det är för ljust ute och skära av mig öronen för att vartenda litet ljud irriterar min hjärna. För att mina vänner umgås med andra som är så mycket bättre än mig för att JAG HAR ÅSTADKOMMIT ABSOLUT INGENTING I MITT PATETISKA LIV, så varför skulle någon välja mig? Det är väl klart som fan att folk väljer fester med knark och sprit före mig, för att jag är ingen rolig eller särskilt trevlig person att vara med. Jag vet. Förlåt. Ha så kul på era fyllor.
Jag är ledsen och avundsjuk på att folk i min omgivning verkar klara av vad som helst, utan problem. För att min syster åker på konserter, teater och träffar vänner, medan JAG. ÄR. FAST.
Jag har ont, SÅ JÄVLA ONT och ingen tror på mig. Och jag orkar för i helvete inte med det för alltid.
Mamma frågade mig igår om jag vill åka till psykakuten. "Nej", svarade jag för den största delen av mig är helt panikslagen när jag tänker på att vara hemifrån, jag blir rädd och får obehagliga minnen och vill bara stanna hemma under täcket. Fast det finns en liten del av mig som vill ha hjälp, vill ha någon som förstår, och den skriker SNÄLLA HJÄLP MIG JAG ORKAR INTE DETTA SJÄLV, JAG BEHÖVER HJÄLP FÖR FAN! Men den är så liten att jag ignorerar den och fortsätter att "leva" med "hjälp" av tabletter och självskada.

Detta är bara början på slutet.

252

"Överkänslig", men jag kan inte hjälpa det, det ligger i mina gener. Nånting håller på att hända med mig och jag vet inte vad, men jag kan nog inte stoppa det. Jag dämpar ångesten på fel sätt, gråter och tänker bara dåliga tankar (för om jag tänker några bra tankar så kommer dåliga saker hända). Har ingen. Är osäker på om jag nånsin faktiskt haft nån. Jag vet inte.

Fortfarande trött. Fortfarande ledsen. Vilsen och vet inte var jag ska ta vägen.

Inatt somnar jag hungrig för att orden gjorde ont. Allting gör ont. 

 

251

TRÖTT.
Trött på all jävla ångest, trött på smärta, trött på tvångstankar, trött trött trött, på att vara ensam, på att inte kunna hantera någonting, trött på att sakna och trött på att känna mig lämnad och i vägen.

JAG
ÄR
SÅ
JÄVLA
TRÖTT.

250

Kvällar som dessa då ångesten bara kommer från ingenstans och man bryter ihop på grund av småsaker. Jag har ont och nu vill jag bara sova. Är helt slut pga panikångest och ångest i allmänheten. Hela jävla tiden, ångest ångest ångest. Lämna mig ifred.

246

Ensamheten. Jag vet att jag har vänner, jag vet att jag egentligen inte är så ensam som det kan ibland kännas. Men ändå gråter jag och blir förbannad, för varför ska mina vänner alltid välja andra före mig och jag måste tjata mig till att träffas? Inte ens min kontaktperson verkar vilja träffa mig. Det kanske vore bäst om jag sa upp kontakten med henne trots allt. För hennes skull. Inget personligt. Kanske borde säga upp kontakten med alla jag känner, jag förpestar bara deras liv med min sorgliga och patetiska existens. Vem är jag, vad är jag, hjälp mig, se mig, hör mig. Kom nära men inte för nära. Jag är bara jobbig och i vägen.
Hoppet om stödboendet börjar sakta men säkert försvinna. Det tar så jävla lång tid. Är det verkligen så svårt att hitta ett ställe eller är det så att ingen vill ha mig? Vem vet. Inte jag.

Den där förbannade ensamheten. Mitt liv känns tomt. Det sägs att det tillhör min diagnos. Men är det verkligen så? Jag vill inte vara ensam. Eller tom. Jag kan faktiskt skämta om det. Om hur typisk jag kan vara ibland. Om hur min ickeexisterande impulskontroll får mig att säga saker högt ut som egentligen borde ha sagts lite tystare, men jag kunde inte hejda mig. Sånt som får min vän att skratta.

Folk säger att det finns någon där, för mig. Men jag tvivlar faktiskt på det. Och även fast ibland känns det som att jag längtar ihjäl mig efter en trygg famn att vila i, så har jag mer eller mindre accepterat att det blir jag och ensamheten för alltid. Eller, ja, tills döden skiljer oss åt. Kanske är det ensamt efteråt också. Jag vet inte.

Jag har gråtit så mycket de senaste dagarna. För att världen är hemsk. För att livet gör ont. För allting.
För att jag saknar och för att jobbiga minnen kommer tillbaka. Och minnen som inte är jobbiga men ändå gör ont för att jag vet att livet aldrig kommer bli som det var förr. För allting som jag kunde göra men inte längre kan. Jag vill kunna slappna av. Jag vill kunna ha styrkan att klättra & hoppa över höga staket igen. Springa. Promenera eller cykla flera mil. Gå ut och inte bli alldeles för överväldigad av alla intryck.
Mitt gamla liv. Det vill jag ha tillbaka.

Jag kollade på "Ridiculousness" och tänkte på min farmor. Hon bodde hos oss ett tag, sedan flyttade hon till min faster i England. Nästan varje helgkväll brukade vi slå på teven och byta kanal till MTV och väntade. Vi satt där och skrattade, delvis på grund av klippen de visade men delvis på grund av Chanel's smittande skratt. Varje gång jag kollar på det så tänker jag på min farmor och undrar vad hon skulle säga om hon satt bredvid mig.

Nu börjar jag bli trött och känner att jag bara skriver massa trams. Ska träffa min terapeut imorgon (idag egentligen). Hoppas det går bra. Hon är den sista jag har inom vården.

244

"Mycket kan hända på tio dagar", mm. Frustration, panikattacker, ångest och den där jävla känslan av ensamhet, och ikväll också minnen som får mig att gråta för att det gör ont.
Trots att det känns som att jag sakta men säkert håller på att bli galen, så försöker jag att vara så "normal" som jag kan. Försöker att fokusera och stanna här, men alltför ofta är jag liksom någon annanstans för att det känns bättre där.
När jag bad om att få en läkartid för flera veckor sen, så ville jag få hjälp att sluta med mina ångestdämpande. Nu har jag ångrat mig, för jag har haft så jävla mycket ångest & panik att varenda liten del av min kropp gör ont. Kommer behöva ringa min terapeut också och boka en ny tid.

Förhoppningsvis träffar jag min bästa vän på torsdag också.

242

Ångest, ångest och ännu mer ångest. Det blir bara värre och värre.
Helvete, det kommer aldrig att ta slut.



And it goes in in out through the mouth - breathing exercises 
I will never figure out til I am running in circles 
or (I am) walking in circles or (I am) crawling in circles or lying on the ground 

241

Det är inte rätt och om jag fortsätter såhär så kommer det att eskalera och jag kommer att hamna tillbaka där jag var för ett år sen. Men det är ångesten som får mig att göra dumma saker. Går runt och är rädd för vad jag ser för jag har svårt att skilja på verkligt och overkligt. Tröstar mig med saker jag inte behöver och spenderar alldeles för mycket pengar (och dum som jag är så slänger jag alltid kvitton och river bort prislappar så fort jag kommer hem, så kan inte ens återlämna nånting).
Bacillskräcken gör sig påmind mer och mer varje dag och jag är bara så jävla trött på allting. Det finns saker jag tänker på som jag inte ens kan berätta för någon, och allt gör ont.

239

JAG ÄR INTE TOM.

233

Blandade lite piller (inget jag rekommenderar) och med ångest lyckades jag åka till tandläkaren. Drog ut tanden och min protes ska fixas/ska få en ny. Men det kommer ta lång tid. Grät där och gråter nu också. Efter tandläkaren åkte vi bil ett tag. Så ja, jag klarade det. Jag sprang inte därifrån. Men vad gör det, om jag nu i veckor inte kommer våga träffa och prata med folk, förutom min familj.
Mår så jävla dåligt på grund av detta.

Ska kolla på film hela kvällen/natten och tycka synd om mig själv. Fy, så patetiskt.

231

Den outhärdliga smärtan när man inser att man är ingenting. Jag är inte fin, eller smal, eller smart. Jag är inte bra på nånting annat än att hata mig själv och förstöra för mig själv. Det är inte konstigt att folk inte vill träffa mig. Skulle jag träffa mig själv skulle jag avsky mig.

Jag är ingenting och jag står inte ut.

228

Första dagen på året började verkligen underbart, mhm, så jävla bra att jag vill krypa under täcket och aldrig mer visa mig ute bland folk. Hade huvudvärk/spänningshuvudvärk/lätt migrän som släppte på natten, blä.
Jag tycker att jag vidrig och att jag tappar tänder/fyllningar hjälper inte. Försökte gå till tandläkaren idag men så fort dem bad mig att gapa började jag grina och stack därifrån, grät och grät och grät och grät. Mamma har bokat en annan tid, om 18 dagar, och om jag inte klarar den heller får jag satsa på teckenspråk och aldrig mer prata. Har knappt tittat i spegeln och den jag har i mitt rum har jag vänt på. Egentligen skulle jag åka och pierca näsan imorgon men jag mår alldeles för dåligt. På torsdag ska min bästa vän komma till mig och kanske då vågar jag gå dit med henne.
Och nu gråter jag igen. Kan någon bara skjuta mig?

(Jag hatar när folk säger till mig att jag är fin, för jag vet att dem ljuger och försöker bara vara snälla. Jag är bara så jävla ful.)

223

Ibland svänger humöret så snabbt att jag knappt hänger med. Idag mår jag ändå okej, vilket var skönt då det var länge sen sist. Har små problem med minnet eftersom jag tar sånt jag inte borde när jag har skyhög ångest, men idag lät jag bli även fast jag vissa stunder ville. Igår hade jag en stor och äcklig panikångestattack, och jag var ensam hemma. Kunde knappt röra på mig så satt i fåtöljen och grät & skrek i vad som verkade vara en timme men egentligen var ungefär tjugo minuter, tills en av mina bröder kom hem från jobbet för att det var så obehagligt att vara ensam. Usch.

Hoppas att jag kan få må bra åtminstone lite till, innan det svänger rejält igen.

222

Jaja, jag vet att jag kan vara barnslig och att det inte alls är moget att sparka på dörrar och visa upp mellanfingret när jag står mitt i väntrummet. Men sån är jag, och när en bitterfitta till receptionist är otrevlig och frågar mig saker jag uppenbarligen inte känner mig bekväm att svara på, så tappar jag tålamodet. Gick därifrån och grät på en bänk, försökte förklara att där inte finns någon hjälp, ingen läkare fattar ett skit och jag kommer inte få nåt lugnande då jag har pillermissbrukare stämpeln i pannan hos dem.
Fick ett meddelande från mamma som skrev att jag ska sluta ringa och säga att jag mår dåligt för att sedan tacka nej till hjälpen folk försöker erbjuda. Bitter som jag är svarade jag att visst, jag kan sluta säga hur jag mår. Då kom tjatet om att jag "ska göra nånting" igen. En promenad i skogen och att diska kommer inte bota mig, svarade jag.
Sen var jag hos min bror och vilade från allt kaos (fy för det ordet). Det var skönt. Men nu är jag tillbaka hemma, och mår rent utsagt skit.

Jaja, jag vet att jag alltid grinar och gnäller. Men snart är det slut på det, jag lovar.
Det är lugnt nu, jag har en plan.