246

Ensamheten. Jag vet att jag har vänner, jag vet att jag egentligen inte är så ensam som det kan ibland kännas. Men ändå gråter jag och blir förbannad, för varför ska mina vänner alltid välja andra före mig och jag måste tjata mig till att träffas? Inte ens min kontaktperson verkar vilja träffa mig. Det kanske vore bäst om jag sa upp kontakten med henne trots allt. För hennes skull. Inget personligt. Kanske borde säga upp kontakten med alla jag känner, jag förpestar bara deras liv med min sorgliga och patetiska existens. Vem är jag, vad är jag, hjälp mig, se mig, hör mig. Kom nära men inte för nära. Jag är bara jobbig och i vägen.
Hoppet om stödboendet börjar sakta men säkert försvinna. Det tar så jävla lång tid. Är det verkligen så svårt att hitta ett ställe eller är det så att ingen vill ha mig? Vem vet. Inte jag.

Den där förbannade ensamheten. Mitt liv känns tomt. Det sägs att det tillhör min diagnos. Men är det verkligen så? Jag vill inte vara ensam. Eller tom. Jag kan faktiskt skämta om det. Om hur typisk jag kan vara ibland. Om hur min ickeexisterande impulskontroll får mig att säga saker högt ut som egentligen borde ha sagts lite tystare, men jag kunde inte hejda mig. Sånt som får min vän att skratta.

Folk säger att det finns någon där, för mig. Men jag tvivlar faktiskt på det. Och även fast ibland känns det som att jag längtar ihjäl mig efter en trygg famn att vila i, så har jag mer eller mindre accepterat att det blir jag och ensamheten för alltid. Eller, ja, tills döden skiljer oss åt. Kanske är det ensamt efteråt också. Jag vet inte.

Jag har gråtit så mycket de senaste dagarna. För att världen är hemsk. För att livet gör ont. För allting.
För att jag saknar och för att jobbiga minnen kommer tillbaka. Och minnen som inte är jobbiga men ändå gör ont för att jag vet att livet aldrig kommer bli som det var förr. För allting som jag kunde göra men inte längre kan. Jag vill kunna slappna av. Jag vill kunna ha styrkan att klättra & hoppa över höga staket igen. Springa. Promenera eller cykla flera mil. Gå ut och inte bli alldeles för överväldigad av alla intryck.
Mitt gamla liv. Det vill jag ha tillbaka.

Jag kollade på "Ridiculousness" och tänkte på min farmor. Hon bodde hos oss ett tag, sedan flyttade hon till min faster i England. Nästan varje helgkväll brukade vi slå på teven och byta kanal till MTV och väntade. Vi satt där och skrattade, delvis på grund av klippen de visade men delvis på grund av Chanel's smittande skratt. Varje gång jag kollar på det så tänker jag på min farmor och undrar vad hon skulle säga om hon satt bredvid mig.

Nu börjar jag bli trött och känner att jag bara skriver massa trams. Ska träffa min terapeut imorgon (idag egentligen). Hoppas det går bra. Hon är den sista jag har inom vården.