323

Home sweet home! Idag blev jag utskriven efter sju veckor på avdelningen. Det känns faktiskt bra. Idag har jag mest kollat på serier och sovit, men imorgon tänker jag återgå till livet. Och städa, för det mesta. Ska prata lite med personalen om hur vi ska göra så att jag slipper en sån svacka igen, eller snarare hur vi ska hantera det. Som den ansvarsfulla vuxna människan jag låtsas vara.
Nu har jag också ett medicinskåp i badrummet, fast personalen har nycklarna, och ett tag framöver så kommer personalen att ta hand om mina mediciner. Men men. Jag kanske skriver mer imorgon, sömnmedicinen börjar verka så nu ska jag sova. Godnatt.

322

Stora vågor av ångest och självhat sköljer över mig allt oftare igen. Det kändes som att det höll på att bli bättre, men lika fort som det vände åt rätt håll, vände det tillbaks till samma gamla mönster, beteende och tankar och känslor. Jag var på nattpermission och även fast det var trevligt att träffa personalen igen så kom den där ångesten och hopplösheten. Hade läkarsamtal igår när jag kom tillbaka och bröt ihop efteråt. Fall ihop, ta dig upp. Så några timmar kunde jag fokusera på annat, gå ut och röka och prata med min vän. Men på kvällen hände en liten, jävligt löjlig dessutom, grej som fick mig att nästintill skrika åt en medpatient och nästan hälla mitt te och kasta muggen på personen. Och det där utlöste en stor panikattack där jag slog hårt i väggen, så min redan torra och spruckna knogar sprack ännu mer och handen är lite svullen nu. En sköterska pratade med mig och höll om mig när jag skrek av ångest Hon lät mig gråta ut och skrika, och jag uppskattar allt hon gör.
Idag känns det lite bättre, men inte så mycket. Jag och K gick till affären och sen åt mat, som inte alls var så gott som jag trodde att det skulle bli. Tidigare på dagen har jag skrivit ner hur jag mår och mina tankar, och samma sköterska som lugnade mig igår fick läsa det. Hon sa att hon berättar det till en sköterska som ska jobba imorgon och på måndag så att de kan ta upp det på ronden, och sa att jag ska låta läkarna läsa det också.
Så jag vet inte vad som ska hända nu. Jag försöker att hålla mig lugn, men små grejer väcker sån ilska inom mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu ska jag iallafall röka.

321

Mer ECT och kanske lite medicinjusteringar efter nästa läkarsamtal. Annars har jag inte så mycket att skriva. Trivs med min rumskamrat och några andra patienter, vi går ut och röker och jag kan skratta ärligt. Inga framkallad-fusk-skratt, utan riktiga skratt, så att jag ibland inte kan andas eller får tårar i ögonen. Det känns så skönt, och ibland kan jag känna att fan, bra att tvångsvård finns. Men trots att jag mår bättre och kan glädjas åt saker och ting, är jag inte riktigt stabil, inte riktigt där än. Humöret pendlar och jag har ofta ångest. Vissa stunder, oavsett vad jag gör, känner jag den där gamla bekanta mörkret skölja över mig och förbjudna tankar tränger sig in i hjärnan. Jag hoppas hoppas hoppas att dessa stunder kommer att komma med större mellanrum och bli mindre och mindre inom kort.

320

"Varför tycker du om mig?"
"För att du har ett skadad inre. Men visar ett starkt yttre."
Och känslorna jag försökte trycka undan gick inte längre att gömma. Tänker hela tiden på den där pussen på kinden jag fick och hur ansiktet sken upp när jag gav lappen med mitt nummer. Tråkigt att behöva säga hejdå men jag hoppas att vi ses nån annan gång. Nånstans försöker jag att sluta tänka på allting och hålla mina förhoppningar låga, så jag slipper bli besviken i slutändan. Men känslorna går inte bort, och jag inser nu att det är inget jag har kontroll över. Det får bli som det blir, och blir det ingenting så har jag iallafall upplevt nånting.

Vet fortfarande inte hur länge jag kommer att vara här, om läkarna bestämmer att jag ska få 6 ect-behandlingar till så lär det bli minst två veckor. Men jag vet ingenting just nu.
Igår och idag har jag varit väldigt lättirriterad och små, små grejer som jag annars kan strunta i, väcker sån ilska inom mig att jag måste slå huvudet i väggen. Idag har jag och en medpatient pallrat oss ut i kylan och iväg till affären. Fy.

Tristessen kommer att äta upp mig snart.

319

Tiden går, långsamt för det mesta. Jag går ut och röker, spelar kort, kollar på film med en medpatient och ibland bara vilar. I söndags gick vi och handlade lite gott till kvällen, och min rumskamrat blev otroligt glad när jag erbjöd att köpa chips. Att en chipspåse kan göra en annan människa så glad.
På nyår skålade vi med pepsi och julmust, och spelade skip-bo - tre patienter och tre personal. Igår hade jag permission och klippte håret på sidorna, sådär som jag har velat ha väldigt länge. Jag är nöjd. Imorgon ska jag få min sjätte elbehandling. Vet inte när jag ska få prata med läkaren eller när jag får komma hem. På söndag blir det fyra veckor sen jag blev inlagd. Jag saknar stället med alla måsten. Jag mår bättre men än är jag inte stabil.
Dessutom. Jag är förvirrad. Och det beror inte på ect:n. Det handlar om mina känslor, mitt bekräftelsebehov och att jag inte vet hur jag ska hantera allting. Jag vet helt enkelt inte. Men det löser sig säkert, på ett eller annat sätt.

318

Så trött på att vara här. Trött på att inte kunna ladda mobilen och datorn när jag vill, trött på alla ljud och lukter, trött trött trött. Jag längtar hem. Hem till stället med alla måsten. Saknar min katt, saknar personalen och mina grannar. Idag blev jag överraskad av mamma. Jag som var så förbannad för att hon inte kunde komma, var beredd på att ta upp mobilen och ringa henne för att skrika och gråta. Men nu kommer ensamheten och ångesten smygandes. Jag har ingen aning hur denna kväll kommer att sluta.

317

I lördags hade jag permission, åkte hem några timmar under dagen. Gosade med katten och rökte cigaretter. Igår fick jag besök, vi gick till kiosken och jag fick välja godis och pepsi, och så Knep&Knåp. Idag fick jag tredje elbehandlingen, kan helt ärligt inte säga om jag känner någon stor skillnad. Kanske inte än. Men jag vill verkligen komma hem nu. Alla undrar om jag kommer hem till  jul, och det vet jag inte. Och en skötare sa idag att det står i journalen att jag hade skadat mig under min permission eftersom jag tyckte att det var jobbigt med alla anhöriga som frågar om jag får permis under julen. Ja, jag har sagt att det är jobbigt men jag har inte skadat mig, ingen aning var de har fått det ifrån. Jag hade ju sällskap hela tiden. Nu vill jag ut och röka, men måste vänta tills jag får besök.

316

Idag har jag fått min första ect-behandling. Det var jobbigt att ligga där och inte vilja, men veta att jag är tvungen. Jag sövdes ner snabbt och sen vaknade jag i min säng, minns inte hur jag kom tillbaka, har bara ett suddigt minne av en skötares ansikte. Har lite värk här och där, huvudvärk och ont i käken, men annars är det lugnt. Hjärtmedicinen håller min puls låg, fortfarande lite högre än vanlig vilopuls men det är iallafall inte 125 längre, och jag har inte behövt ta ångestdämpande. Kanske är det den, eller den andra nya medicinen, eller bara en blandning av alla jag tar, som faktiskt hjälper nu. Det känns konstigt men så otroligt jävla skönt att inte behöva ta lugnande för att gå upp ur sängen. Hoppas att jag inte jinxar det nu.
Jag har ingen aning hur länge jag kommer behöva stanna här, i måndags sa läkaren "några veckor". Längtar hem, längtar efter min säng, min vetekudde, och framförallt Cosmo, och personalen på boendet. Vill gärna få komma hem till jul eller nyår.

Och den här avdelningen är helt rökfri, så jag har inte rökt sen i söndags. Får inte lämna avdelningen så kan inte heller gå ut och röka. Det är kanske bra, jag kanske slutar. För ett tag, iallafall, haha.

315

Som vanligt ångrar jag mig. Som vanligt är jag förbannad på mig själv för att jag ens öppnade käften. För efter några timmar på psykakuten fick jag tvångsvård och lades in på PIVA. Träffade läkaren i morse som godkände vårdintyget, satte in en medicin och bestämde att jag ska få ECT. Vilket skrämmer skiten ur mig. Men nu kan jag inte komma undan. Varken med lögner eller sanning, för någon annan har i princip kontroll över mitt liv nu. Idag fick jag göra tester, blodprov och EKG. Personalen kollade min puls några gånger men det var alltid högt, så nu får jag en medicin mot det också. Hade besök en kort stund och som vanligt började jag gråta när vi sa hejdå. Kl 15 fick jag byta avdelning. Så nu är jag på den avdelningen som jag brukade vara på, fast de har flyttat lokalen.
Har fått de nya medicinerna för mer eller mindre två timmar sen, känner mig trött och mitt hjärta håller inte på att hoppa ur bröstkorgen. Jag är livrädd inför onsdagen då jag ska få första ECT-behandlingen. Helst vill jag på något sätt dra mig ur det, slippa, eller åtminstone hitta ett sätt att avskilja mig själv från mig själv när jag går igenom det. Trots att sköterskan förklarade hur det funkar, trots att läkaren sa att det kan vara en av de bästa "medicinerna" jag kan få, så kan jag bara inte hamna i det läge där inget spelar någon roll och vadsomhelst kan hända mig för att jag bryr mig bara inte. Jag är orolig att jag inte kommer kunna kontrollera min rädsla och vägra. Jag kan bara tänka mig hur det skulle sluta, men när paniken tar över så förlorar jag all kontroll.

Nu ska jag läsa en bok och kanske glo på lite fiskar.

303

Det är kanske bättre så, försöker jag tänka.

it sure as hell ain’t normal but we deal, we deal

302

Typiskt att hjälpen inte finns när man för en gångs skull bestämmer sig för att be om det.
Jag blev hemskickad, trots att jag var ärlig och personalen från boendet sa att de är väldigt oroliga. Fick lite medicinändringar och skulle få en akuttid till en läkare på öppenvården, fick en telefontid idag klockan ett. Så jag väntar på samtalet, orolig och irriterad. Jag är trött på allting och vill mest ge upp.

301

Terapeuten var tvungen att avboka tiden. Och jag har bestämt mig. Antingen låter jag det förstöra mig eller så kan jag förstöra det, iallafall försöka. Så nu är det bestämt, och jag väntar på en personal som ska följa med mig till akutpsyk. Jag skakar och är rädd, har ingen aning om vad som kommer hända nu. Men jag ska försöka vara ärlig, försöka ta emot hjälpen och släppa den där jävla stoltheten.
Jag kan bara inte låta det där mörkret sluka mig helt och hållet.
Fan, fan, fan, jag vill inte.

222

Jaja, jag vet att jag kan vara barnslig och att det inte alls är moget att sparka på dörrar och visa upp mellanfingret när jag står mitt i väntrummet. Men sån är jag, och när en bitterfitta till receptionist är otrevlig och frågar mig saker jag uppenbarligen inte känner mig bekväm att svara på, så tappar jag tålamodet. Gick därifrån och grät på en bänk, försökte förklara att där inte finns någon hjälp, ingen läkare fattar ett skit och jag kommer inte få nåt lugnande då jag har pillermissbrukare stämpeln i pannan hos dem.
Fick ett meddelande från mamma som skrev att jag ska sluta ringa och säga att jag mår dåligt för att sedan tacka nej till hjälpen folk försöker erbjuda. Bitter som jag är svarade jag att visst, jag kan sluta säga hur jag mår. Då kom tjatet om att jag "ska göra nånting" igen. En promenad i skogen och att diska kommer inte bota mig, svarade jag.
Sen var jag hos min bror och vilade från allt kaos (fy för det ordet). Det var skönt. Men nu är jag tillbaka hemma, och mår rent utsagt skit.

Jaja, jag vet att jag alltid grinar och gnäller. Men snart är det slut på det, jag lovar.
Det är lugnt nu, jag har en plan.

212

Det är så bottenlöst jävla hopplöst att jag endast vill gräva ner mig hundrafemtio meter under jorden. Jag klarar inte av enkla besök och allting blir bara värre och värre. Spenderade flera timmar på akuten återigen men fick åka hem med några tabletter. Det känns ganska pissigt när behandlare, läkare och chefer inte vet vad dem ska göra med mig. Låt mig bara få ligga i sängen och ruttna, har ingen lust med annat.

207

Orolig terapeut, orolig familj. Spenderade flera timmar på akuten, men fick komma hem trots allt. Om det inte blir bättre tills på måndag får jag åka tillbaka. Jag skyllde på min diagnos när jag pratade med mamma, för jag ville inte prata mer om det.
Livet suger.

192

Igår blev jag utskriven efter lite mer än en vecka på avdelningen. Egentligen har jag blivit lite sämre, och därför tyckte läkaren att jag inte längre behövde vara där. Det gör inget, för jag ville hela tiden komma hem. Fick "den starkare varianten" av Lergigan som inte hjälper så mycket mot ångesten, den gör mig bara trött. Nåja. Jag har blivit en jävligt tråkig människa.

191

Livet händer ibland och ibland önskar man att man bara höll käften.

156

Vissa stunder märker jag armbandet och då  kommer jag på att jag fortfarande är egentligen inlagd. Förlängde permissionen idag, åkte och hämtade mediciner bara. Det är mycket hemma nu, och jag mår faktiskt okej. Men ha inte för höga förhoppningar, för nu är jag på topp men snart hamnar jag nere igen. Det är oundvikligt.

155

"Det blir bara problem om du springer nu" sa en av poliserna när de höll hårt i mig medan de ledde mig till polisbilen. Jag hade gjort det igen, jag hade sagt för mycket och nu var jag på väg till sjukhuset.
"Jag känner inte igen dig", sa polisen som körde medan den andra satt bredvid mig.
"Jag är inte så stökig av mig" svarade jag tyst och sedan fortsatte tiga i baksättet.

På psykakuten tog de mina grejer och jag grät när jag väntade på läkaren. Sedan blev det tvångsvård och jag hamnade på PIVA, där jag var tvungen att ge bort nästan allting, till och med mitt ganska korta halsband. Fick ett ganska tomt rum, med en sönderslagen sänglampa och blod på väggarna. Jag grät ganska mycket den kvällen och dagen efter, för jag vågade inte lämna rummet och de enda gångerna jag gjorde det var när jag skulle gå på toa och äta en måltid, med sked. Flyttades till den rätta avdelningen senare och mådde inte mycket bättre.
Men i morse skrevs tvångsvården av och jag fick nattpermission. Överväger att förlänga den imorgon när jag kommer tillbaka och sedan skriva ut mig själv på måndag. Jag mår faktiskt bättre. Det är kanske vädret, det är kanske saker som händer runt omkring mig. Men det är okej nu. Det var bara en tillfällig svaghet.

154

Jag borde ha varit tyst. Då skulle jag inte sitta här med LPT och gråta över hur mycket jag vill härifrån.