321

Mer ECT och kanske lite medicinjusteringar efter nästa läkarsamtal. Annars har jag inte så mycket att skriva. Trivs med min rumskamrat och några andra patienter, vi går ut och röker och jag kan skratta ärligt. Inga framkallad-fusk-skratt, utan riktiga skratt, så att jag ibland inte kan andas eller får tårar i ögonen. Det känns så skönt, och ibland kan jag känna att fan, bra att tvångsvård finns. Men trots att jag mår bättre och kan glädjas åt saker och ting, är jag inte riktigt stabil, inte riktigt där än. Humöret pendlar och jag har ofta ångest. Vissa stunder, oavsett vad jag gör, känner jag den där gamla bekanta mörkret skölja över mig och förbjudna tankar tränger sig in i hjärnan. Jag hoppas hoppas hoppas att dessa stunder kommer att komma med större mellanrum och bli mindre och mindre inom kort.