onsdag 28 november 2018

362

Mina händer har blivit som sandpapper. Torra och sträva, huden spricker och det svider till när jag använder handsprit. Det har börjat bli kallare och inte ens två tjocktröjor och en filt hjälper när jag ska röka, så på kvällen stänger jag dörrarna till köket och röker under fläkten. Jag mår inte bra, inte alls faktiskt. Försöker att försvinna in i böcker och serier, målar för att inte känna efter. Jag känner mig tom samtidigt som huvudet fylls med alla möjliga tankar. Alla misslyckanden följer efter mig. Sysselsättningen har gått åt helvete, jag har ingen ork till att städa eller diska, tandläkaren skrämmer mig så mycket att jag inte vet om jag klarar av nästa besök. Allting har bara blivit så svårt. Jag känner mig förvirrad och trött hela tiden, fläckarna på väggen rör på sig även fast jag förstår att det inte är möjligt. Hela dagen försöker jag bara ta mig igenom smärtan utan att göra nånting dumt. Jag måste ta mig igenom dagen, ta mig igenom smärtan för hans skull.
Men det är skönt att ha nånting att längta efter varje dag. Ha någon vars kramar känns som hemma. Efter att ha blivit sårad trodde jag inte att jag någonsin skulle våga släppa in någon annan i mitt liv. Fan vad glad jag är att jag trots allt vågade. Allt det jobbiga kanske inte försvinner men det blir lättare, mörkret inom mig försvinner aldrig helt men det känns ljusare. Jag kan le och skratta, ärligt. Och allting är så skönt. Att somna i hans varma armar, sitta tillsammans på soffan och laga mat tillsammans. Hans grejer är här, hans kläder finns i garderoben, en dubbelsäng med ett stort täcke står i sovrummet. Det har kanske gått väldigt fort men det känns bara så rätt. Och på fredag ska vi åka till Göteborg. Boendestödet sa att "miljöbyte kan vara väldigt viktigt när man inte mår bra" så jag längtar. Inte bara därför. Alla andra anledningar också.