lördag 16 juni 2018

339

Äntligen. Nu händer det. Eller ja, snart. Jag har fått en lägenhet och flyttar första juli. Just det har gjort mig väldigt glad, lägenheten är stort, det finns badkar och tvättmaskin. Jag kan ha min katt där, och mina vänner kan stanna i några dagar. Den första veckan kommer jag säkert möblera om för att se vad som passar bäst, och försöka få tag på några fina, billiga möbler. Det är två veckor kvar och jag hoppas att det går fort. Så nu har jag nånting att se fram emot.
Idag träffade jag A och L, och så gullehundarna förstås. Jag var osäker på om jag skulle träffa dem eftersom jag känner mig så äcklig och vill inte att nån ska se mig, men A sa att de bryr sig inte om sånt, och jag är glad att jag åkte dit. Vi gick på en lång promenad i skogen (trodde att jag skulle bli för rädd för det men allting blir lättare om man har två fina vänner och en hund i koppel) och skrattade rätt mycket. Jag behövde det.

Trots det. Trots allt det positiva som händer, så finns det gamla mörkret inom mig och gnager i bröstkorgen. Jag står inte ut med mig själv särskilt mycket och måste hela tiden tänka på annat, för när jag försöker slappna av och tänka på livet börjar det bara göra ont.

lördag 9 juni 2018

338

Den ångestfria perioden är nog över. Ångesten kommer och besöker mig i små attacker nästan varje kväll, och dessutom börjar forma olika katastrof och tvångstankar i min hjärna. Jag är trött på det. Lyssnar just nu på en sorglig låt på repeat, och jag vet att om min mamma hade sett att jag är ledsen och lyssnar på deppig musik så skulle hon genast säga att jag inte ska lyssna på sånt. Ibland är det bara skönt att få gråta.
Nu kommer tankarna och oron. Helst skulle jag vilja ringa mamma och berätta allting men jag vill inte oroa henne. Vill inte oroa nån, så jag sitter i mitt rum och hanterar känslorna på det enda sättet som får tankarna att hålla käften.
Jag borde sova. Borde.

måndag 28 maj 2018

337

Ner, ner, ner, upp och upp, och sen rakt ner in i helvetes botten. På något sätt försöker jag upprätthålla en mask, anstränger mig för att inte spricka och gå sönder ännu en gång. Jag tappade kontrollen och felet ligger hos mig, ingen annan. Det är jag som inte kan kontrollera mig och mina impulser, och det är skrämmande för att en dag kommer det att ha riktiga konsekvenser. Alla kommer inte vara lika förstående. Men kanske är det det som behövs? För att lagret av kontroll ska lägga sig ner på känslorna igen. Idag orkade jag inte sitta själv i mitt rum, trots att jag faktiskt ville bara vila och pyssla. Så nu sitter jag hemma hos mina föräldrar, men skam och skuldkänslor sticker i bröstkorgen.
Det var okej några timmar igår. Ingen ångest eller frustration, kanske bara lite sorg men solskenet i form av min brorsdotter fick tyst på det. När vi åkte hem igen så lyssnade vi på hög musik och sjöng. Jag har de senaste dagarna tänkt på hur mycket jag längtar efter ett eget ställe. Snart är det kanske min tur att flytta, och börja ett nytt kapitel i mitt liv. Ibland tänker jag på hur skönt det kommer att bli. Ha eget. Mitt. Där jag bestämmer, där jag gör vad jag vill. Gå runt utan byxor, med en oversized tröja på. Lyssna på hög musik, dansa i vardagsrummet och sjunga med när jag städar eller diskar. Slippa diska i badrummet. Laga vilken mat jag vill, när jag vill, och baka efter midnatt när jag blir sugen på det. Hur kan såna enkla, rätt vanliga saker låta så underbart? Kanske kan jag skaffa ett litet djur som kommer vara motivationen till att gå upp ur sängen. Känna mig behövd. Allt det där låter så skönt på nåt sätt. Sen kommer det timmar, ibland dagar eller veckor, där allting är mig likgiltigt. Jag vill skita i allting och stanna under filten. Då jag ser ingen poäng med nånting, ingen anledning till att fortsätta för att jag alltid återkommer till samma tankar, samma mönster, samma handlingar. Orolig över att hela livet kommer bestå av korta perioder med glädje och frihet, men jävligt långa perioder av misär och tvång. Det kan kännas ganska meningslöst ibland, ganska ofta faktiskt. Varför fortsätta streta efter lycka när den också tar slut efter ett tag? Jag vet inte. Idag har jag ingen svar på det.
Återigen hamnade jag i en period där falska tryggheten är just den som känns tryggast. Nånstans vet jag att det inte alls är så tryggt. Det är bara nånting jag verkar ofta komma tillbaka till när kontrollen börjar glida ur mina händer. Jag försöker kontrollera nånting, och det är vad jag känner att jag har kontroll över. Men om jag inte lägger av i tid så tappar jag kontrollen över det också, ironiskt nog. Då hamnar jag i den bottenlösa hopplösheten, försöker desperat att hålla fast vid nånting för att inte fortsätta falla. Kanske kommer jag aldrig att lära mig att hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt. Det är väl lite sorgligt att inse att allt som har förföljt mig sen jag var liten kommer aldrig att sluta förfölja mig. Just idag, just nu, så orkar jag inte bry mig. Likgiltig.

måndag 14 maj 2018

336


(Möjlig trigger varning, detta är mest en gammaldags ordspya.)

Tiden existerar inte längre. Jag befinner mig i en tidlös vakuum, flyter omkring i väntan på nånting som kan nå mig, få mig att komma tillbaka. Men inget hjälper. Inte ens när jag gör sånt som får min puls att öka. Efter det kommer bara skuldkänslor, skam, frustration. Den brännande frustrationen som till slut blir till skållhet ilska som får mig att explodera och bränna alla runtomkring. Det är svårt när jag har tider att passa, för tidsuppfattningen försvann för länge sen, skulle jag inte få sms med mina tider skulle jag helt glömma bort tavlan på min vägg, där jag skriver upp när och var jag ska vara.
Luften luktar sommar, det är varmt och grönt. Jag kan höra hur folk sitter och skrattar, och det är ljust länge. Men det där outhärdliga mörkret inom mig växer och växer, och jag vet inte vad som händer när den slukar mig hel igen. För ett tag sen pratade jag med en personal som sa att det är ett friskhetstecken att jag inte vill sitta i mitt rum på boendet utan försöker göra nånting hela tiden. Sanningen är dock den att jag gärna skulle stanna här, ligga i sängen hela dagen och glo på film som jag ändå kommer att glömma. Det jag vill är att undvika mitt ångestfyllda rum, väggarna är så nersmutsade med ångest, sängen är fläckad med misär och golvet känns inte verklig under mina fötter. Jag är väldigt osäker på vad som är verkligt på sistone, och bara det väcker en svårsläckt ångest. När jag med tunga steg närmar mig boendet, slår in koden till porten och sen låser upp dörren till mitt rum så suckar jag, en tyngd lägger sig på axlarna och rädslan för allt och alla får mig att skynda mig förbi boende och personal när jag ska gå ut och röka. Allt har blivit så annorlunda, osäkert, skrämmande på något sätt. Det får mig att hamna i obalans, jag vet inte som vad är säkert och var jag kan stå utan att falla på grund av en liten förändring.
För det mesta lever jag i min fantasivärld. Just för att där kan inget nå mig. Där är det säkert för där känner jag till allting och ingen kan komma och förstöra.
Nu måste jag samla mig och ta en välbehövlig dusch, tvätta bort dagens ångest och torkat blod från armarna. Det är bara så jobbigt att behöva stå där och se min kropp, röra min kropp, känna vid den. Hatet mot mig själv blir bara starkare efteråt, och då kommer nya tvångstankar och sätter upp nya, egentligen dumma, regler som jag måste följa.

Imorgon ska jag träffa min terapeut. Jag vet inte vad som är säkert att säga och vad som inte är det. Svårt det där med att veta gränser. Sen ska jag bleka håret. Tröttnade på det blåa och svarta.

måndag 30 april 2018

335

Torsdagen började rätt så dåligt. Jag träffade min terapeut, pratade med henne själv eftersom personalen som skulle följa med mig var sjuk. Bland det första hon sa till mig var frågan; "du vet att det är behandlingshem på gång för dig?" Och nej. Det visste jag inte. Vi pratade mycket om det och för att slippa tjatet så sa jag att jag kan väl åka och kolla på stället när allting är klart. Men jag vill inte. Hon sa också att det var ledsamt att se mig i höstas när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen för att gå till badrummet, och att tanken är att jag ska bo på behandlingshem för att stabiliseras och undvika just såna svackor. Grejen är den att jag inte känner att jag behöver bo på behandlingshem. Jag vill redan flytta till en egen lägenhet, och har intresseanmält mig till tre ställen. Trots att jag avskydde när andra sa att jag skulle må bättre om jag bara hade en sysselsättning, så inser jag nu att det förmodligen stämmer. Bristen på aktivitet gör bara att jag tänker mycket mer och det blir aldrig bra att tänka för mycket. Det är då ångesten och tvångstankarna kommer krypandes och mörkret tränger sig in genom huden. En falsk känsla av trygghet. Jag vet. jag vet vet vet, att tryggheten i det mörka är falsk, att det egentligen är så långt ifrån tryggt det bara kan bli. Men fan vad övertygande känslan är.
Efter terapeuten gick jag och rökte med mamma, vi pratade lite och jag sa att jag inte tror jag klarar av att åka på en konsert senare på dagen. Mamma övertalade mig och sa att det blir bättre om jag försöker och inte klarar av det, än om jag skulle ångra att jag inte ens försökte. Sen träffade jag psykologen för att avsluta utredningen. Fick veta att jag inte är nånstans på autismspektrumet, däremot kan psykologen tänka sig (hans ord, inte mina) att fobisk personlighetsstörning kan stämma in på mig. Jag vet inte ens vad jag tyckte när jag och mamma gick därifrån, antagligen för att allting det där med behandlingshemmet tog upp så mycket plats i hjärnan. Trotsade ångesten och handlade lite, och på eftermiddagen var det dags att byta om från mjukisbyxor till jeans (som jag nästan aldrig har på mig längre) och en Imagine Dragons-tröja och åka till Stockholm. Väl där blev det jobbigt och jag kände att jag ångrade mig när jag såg alla människor. Träffade min bästa vän en stund men skulle säkert tappa bort varandra senare så vi sa hejdå och kramades. Hon sa flera gånger att hon var stolt över att jag klarade av att komma dit. Efter kaoset i kön och sen med att hitta våra sittplatser, så kändes det ändå okej att vara där. Jag skakade och hjärtat dunkade hårt, men att gå på en konsert har varit en av mina drömmar väldigt länge. Och det var ingen konsert som helst, utan jävla Imagine Dragons, ett av mina favoritband! Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på stunden jag öppnade kuverten jag fick av AJ i julklapp och såg biljetten. Kommer alltid att vara tacksam för den bästa julklappen jag nånsin fått. När lamporna släcktes och basen började dunka och vibrera i hela kroppen, så fanns det liksom ingen ångest, inga andra människor, bara jag och musiken. Dan sa att han hoppas att alla där har ett bra liv, iallafall för två timmar, och ingen politik eller kön ska finnas just där och då. Han tog emot en Pride-flagga från en i publiken och hade den runt halsen som ett sjal medan de spelade "It's Time", en av mina favoritlåtar. Efter all känslokaos den dagen så började tårarna rinna när alla sjöng "now don't you understand that I'm never changing who I am", inklusive jag. Jag sjöng med, skrek och applåderade, och tog fram mobilen för att vifta med den med ficklampan på som många andra gjorde när Dan sjöng "Forever Young" som en hyllning till Avicii. Och tårarna slutade inte rinna på ett tag.

I morse åkte vi för att hälsa på min bror och hans familj. Redan på väg från parkeringen såg jag min lilla brorsdotter vinka i fönstret. Vi lekte och jag undrade hur det kan finnas så mycket energi i ett så litet barn. Men hon är ju min lilla brorsdotter och får mig alltid att le. Hon är ljuset i det totala mörkret.
Jag kom hem på eftermiddagen och kände konstig molande ångest. Försökte sitta ute och läsa men kunde inte riktigt fokusera och ångesten blev bara värre. Jag satte på en film jag redan sett och försökte somna, jag ville så gärna bara sova bort hela kvällen. Men jag kunde inte somna heller och mådde sämre, vilket ledde till impulsiva handlingar. Allt slutade med att jag grät så mycket att jag nästan skrek och ringde mamma, och bad henne att komma hit. Hon gjorde det och kramade om mig och lyssnade på mig. När jag hade lugnat ner mig så gjorde vi te och satte oss ute. Vi pratade mycket och det kändes bättre när hon gick härifrån. Men nu kommer det där mörkret igen, och sorgen som jag inte kan förklara.
Jag sjönk ner på golvet ute i dagrummet när jag i ögonvrån såg en man som höjde ena armen. som om han skulle slå mig, och alla fläckar på golvet rörde på sig.