måndag 24 september 2018

358

Allting ska vara bra. Jag borde må bra. Det går bra på sysselsättningen, boendestödet säger hur imponerande allting är, jag försöker vara positivt inställd och ge min nya terapeut en chans, jag klarar mina vardagssysslor och sover sällan ensam. Men jag mår inte bra. Nånting skaver i bröstkorgen och det känns som att mörkret kommer och sköljer över mig med jämna mellanrum, tränger sig in i varje por av min kropp och jag kan inte röra på mig. Mina rörelser blir mer robotiska och jag skakar samtidigt som jag sväljer piller som ska lugna ner hjärtat. Humöret svänger som vanligt och vissa dagar vill jag bara gråta, men jag kan inte. Idag är en sån dag. Men istället för att ligga på soffan och grina på grund av smärtan jag känner inuti tänkte jag storstäda. Diska, tvätta, torka, kasta, organisera, dammsuga. Allting för att slippa tänka och känna efter. Jag har redan betalat räkningarna idag, nånting som jag har skjutit upp på länge nog.

För ett tag sen sa jag hejdå till min terapeut. Och jag vet inte om det är mitt uppblåsta ego som fick mig att se fel, men det verkade som att hon hade tårar i ögonen när vi kramades och jag viskade "tack för allt" i hennes öra.