måndag 11 december 2017

315

Som vanligt ångrar jag mig. Som vanligt är jag förbannad på mig själv för att jag ens öppnade käften. För efter några timmar på psykakuten fick jag tvångsvård och lades in på PIVA. Träffade läkaren i morse som godkände vårdintyget, satte in en medicin och bestämde att jag ska få ECT. Vilket skrämmer skiten ur mig. Men nu kan jag inte komma undan. Varken med lögner eller sanning, för någon annan har i princip kontroll över mitt liv nu. Idag fick jag göra tester, blodprov och EKG. Personalen kollade min puls några gånger men det var alltid högt, så nu får jag en medicin mot det också. Hade besök en kort stund och som vanligt började jag gråta när vi sa hejdå. Kl 15 fick jag byta avdelning. Så nu är jag på den avdelningen som jag brukade vara på, fast de har flyttat lokalen.
Har fått de nya medicinerna för mer eller mindre två timmar sen, känner mig trött och mitt hjärta håller inte på att hoppa ur bröstkorgen. Jag är livrädd inför onsdagen då jag ska få första ECT-behandlingen. Helst vill jag på något sätt dra mig ur det, slippa, eller åtminstone hitta ett sätt att avskilja mig själv från mig själv när jag går igenom det. Trots att sköterskan förklarade hur det funkar, trots att läkaren sa att det kan vara en av de bästa "medicinerna" jag kan få, så kan jag bara inte hamna i det läge där inget spelar någon roll och vadsomhelst kan hända mig för att jag bryr mig bara inte. Jag är orolig att jag inte kommer kunna kontrollera min rädsla och vägra. Jag kan bara tänka mig hur det skulle sluta, men när paniken tar över så förlorar jag all kontroll.

Nu ska jag läsa en bok och kanske glo på lite fiskar.



lördag 9 december 2017

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.



With tears in my eyes, I begged you to stay
You said, "Hey man, I love you but no fucking way"



fredag 8 december 2017

313


o r d s p y a

Allt har blivit en distraktion. Att sova, att äta, att prata, att städa, umgås eller åka någonstans, kolla på House-avsnitt jag redan sett för länge sen, läsa, måla, pyssla, allt. En distraktion från smärtan, från minnen, från tankarna, från problemen, från livet. Från verkligheten. Verkligheten som inte känns särskilt verkligt på sistone. Det är obehagligt att titta mig i spegeln och försöka att se mig själv. Och det är också obehagligt att jag inte känner igen mig själv på andra sätt heller. Även om jag har en "bra" dag (en okej dag egentligen, mina bra dagar uppkommer när det bildas en tjock dimma mellan mina känslor och mig som är framkallat av mediciner) så slutar det med att jag ligger i sängen i ett mörkt rum och gråter eller helt enkelt förbannar mig själv för allt jag gjort och inte gjort. Även när jag inte har ångest så gör jag dumma saker för att straffa mig själv. Jag straffar mig själv för saker jag gör och jag straffar mig själv för saker jag inte gör. Det där jävla självstraffet, självmisshandeln, kalla det vafan ni vill, det blir bara jobbigare och jobbigare att låta bli. Varje dag, varje kväll. Det måste ske nånting. Ibland blir jag rädd. Rädd för att förlora kontrollen helt. Men för det mesta känns det som att det är det jag egentligen vill. Jag har försökt kontrollera nånting, men sån stark vilja har jag tydligen inte. Så jag är tvungen att ta till andra metoder. Jag känner mig tvungen. För att det är nånting i huvudet som skriker att jag är värdelös och dum och förtjänar inget av det jag har. Och nej, att säga "men så ska du inte tänka" funkar inte alls. Ja, jag vet att ni menar väl men nånting är fel på min hjärna. Den sparar mest dåliga minnen, och även de som är bra blir dåliga för att jag vet, jag känner det på mig, att det aldrig kommer bli lika bra som då. Och varje år blir jag sämre. Om inte på ett sätt så blir det ett annat. Ibland blir jag förvånad över hur fort allting har gått, och hur jävla dåligt det har blivit. Det började ju så oskyldigt, jag ville bara prova och se om jag kan. Och jag kunde. Och allting blev värre och större och mörkare, och nu är jag här. Jag minns hur jag som barn kunde fantisera om att äntligen bli en tonåring, bli vuxen, gå på fest, dricka, träffa folk, hångla. Allt det där som jag gick miste om, förlorade min tonår för att jag var för fokuserad på att förstöra mig själv. Varför blev det såhär? Jag har alltid varit lite annorlunda, lite udda. Jag var rädd och nästan alltid var det nånting fel på mig. Jag tyckte inte om att gå till skolan, trots att jag verkligen älskar att lära mig saker. Om jag tänker efter och försöker hitta var nånting gick fel så kan jag inte hitta nånting speciellt. Kanske är det helt enkelt ärftligt, kanske var det min uppväxt, eller flytten till Sverige och allt som hände efter. Men iallafall. Jag kan inte se var nånting gick snett. Kanske är jag bara dömd till detta liv som mer eller mindre känns som ett jävla helvete att ta sig igenom.
Den där smärtan. Det gör så ont i själen att det känns i kroppen. Jag får attacker som är en konstig jävla blandning mellan ångest, overklighetskänslor och hemlängtan. Men jag längtar inte så mycket till ett ställe utan till en tid. En tid som var och inte kommer tillbaka. Det är ofta jag saknar den gamla, slitna lägenheten där jag delade rum med farmor som alltid lagade god mat. Saknar tiden då livet var så mycket bättre, lättare och roligare. När mitt psyke och kropp inte var så jävla slitna. När jag faktiskt orkade göra saker. Orkade och ville. Önskade. I tisdags sa min terapeut att hon vet att jag "tycker om att göra sånt som andra i min ålder gör, som att fika eller gå på bio", och det fick mig bara att inse hur lite hon känner mig nuförtiden. Jag har förändrats drastiskt det här året. Det är inte så att jag inte orkar göra saker för att jag är deprimerad, eller vafan. Jag vill helt enkelt inte. Jag känner inte behovet av att träffa människor jämt och göra "roliga" saker. Fast det är nästan inget som känns sådär roligt på riktigt längre, allt är bara på låtsas för att behaga andra i min omgivning. Saker jag tyckte om förut känns så tråkiga och grå. Det har ju till och med börjat kännas tråkigt att handla eller åka och äta nånstans. Livet är tråkigt och grått, men framförallt jobbigt. Jag vet inte om det nånsin kommer att kännas roligt igen, eller om färgerna kommer att komma tillbaka. Det känns inte så.
Förut såg jag fram emot julen. Nu känns det för kaotiskt och jobbigt och jag vill bara strunta i det i år. Jag vill strunta i hela jävla livet. Ja, så illa är det. Jag försöker prata med personalen om de där jobbiga sakerna. Men det tar stopp när jag försöker prata och det tar stopp när jag försöker skriva.
Och personalen tröstar och säger att när jag känner att jag inte kan ta ansvar längre, alltså när jag på mitt mående-skala hamnar rakt ner på tian, så ska jag bara säga till och de får "ta över". Men jag är för trött. På allting. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång. En väldigt liten del av mig håller kvar, klänger sig fast vid det lilla hoppet jag har, men den största delen, den mörka och arga, den vill inte. Och jag har gett mig själv några dagar, för att antingen skärpa mig eller tappa kontrollen helt och hållet. Vet inte riktigt vad jag vill göra när den sista dagen kommer egentligen. Vet inte om jag ska be om hjälp eller fortsätta att låtsas och sen bara försvinna. Just nu vet jag ingenting, men det visar sig om några dagar.


So when you feel so invisible you're not even sure you exist
So you cut yourself open just to see if you real
You numb yourself with drugs just to hide what you feel
You drink the washed up pain in hopes of rejecting it afterwards
You live everyday wishing you could rewind your life backwards
Because you wanna figure out where the fuck you went wrong
Cause everything in your world ain't been right for so long

söndag 3 december 2017

312

I den där eviga smärtan och hopplösheten har jag förlorat mig själv ännu en gång. Jag försöker att kontrollera smärtan genom smärta, men ironiskt nog tappar jag kontrollen över det också. Tanken på befrielsen lämnar inte mig för en minut. Nånting har låst sig. Kanske bäst att vara ärlig. Jag ska försöka prata med min kontaktpersonal imorgon.
Hoppas bara att jag kan somna tidigt inatt.

måndag 27 november 2017

311

Vad ska jag säga? Att jag mår dåligt, att jag är ledsen, att jag har ångest över maten, att jag känner mig stressad, att jag vill skada mig, att jag vill dö? Låter bara som en gammal repad skiva. Så jag håller käften istället.

Idag har jag fått höra från min terapeut att jag ser ut att må bättre."Men skenet bedrar".
Träffade mamma och syster. Pratade, gick runt på Dollarstore och åt. Sen åkte vi "hem"- fast jag säger inte längre hem, jag säger hem när jag ska till boendet. Packade ner lite (som blev rätt mycket) grejer som jag tog med mig hit. Lite kläder, pyssel och min kamera. Det kanske motiverar mig till att gå promenader. Varje gång jag sitter där och röker ute på terrassen så blir jag ledsen, och idag var ingen undantag. Innan jag åkte hem så gav jag min låtsaspappa en kram och tackade honom för allting. Och då sprack det, och jag började gråta. Grät hela vägen hem. Har lugnat ner mig för en stund sen. Mamma ska komma imorgon och vi ska gå en promenad, kanske kan jag prata av mig. För det verkar jag inte kunna göra med någon den sista tiden, det tar stopp när jag försöker.

Nu ska jag fortsätta kolla på House och måla.