334

Helgen var underbar. Vi skrattade mycket, rökte alldeles för många cigaretter och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var en av de bättre helgerna jag haft på sistone. Men söndag kväll kom krypandes, tillsammans med sorgen och ångesten. Trots allt det positiva så kom allting negativt. Jag insåg bara hur distanserad från allt och alla jag har blivit. Numera sitter jag mest och lyssnar eller kallpratar om ytliga, tråkiga saker istället för att prata, berätta och dela med mig. Idag är det tredje kvällen i rad som jag bröt ihop och grät. Det var ett tag sen jag kunde gråta, nu kan jag och varje gång det börjas så känns det som att jag aldrig kommer att kunna sluta. På torsdag ska jag träffa min terapeut kl 9 och sen psykologen kl 10 för att avsluta utredningen. Egentligen vet jag inte vad jag ska säga hos terapeuten. För jag vet att jag kommer bli irriterad på det minsta lilla hon gör, och hon kommer att säga det gamla vanliga. Jag kommer gå därifrån ledsen och besviken, och kommer inte att höra av mig på länge. Det blir som det alltid blir. Som en gammal repad skiva.
Humöret pendlar, som vanligt. Ena stunden känns allting okej, och sen kommer katastroftankarna och impulserna. Jag hatar allt och alla, sen gråter jag för att jag känner mig dum som skrek åt min mamma när hon bara försökte hjälpa till. Ena stunden tänker jag på hur mycket jag vill flytta, till en egen lägenhet där jag kan bestämma. Där jag kan laga mat och baka när jag vill, och ligga på soffan och titta på tv till två på natten. Där jag kan gå ut på balkongen och andas självständighet. I nästa stund hatar jag återigen allting och tänker på hur mycket jag bara vill sluta andas överhuvudtaget.
Men just nu känner jag mig bara trött och likgiltig.

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't

So here's to drinks in the dark at the end of my road

And I'm ready to suffer and I'm ready to hope

It's a shot in the dark aimed right at my throat

'Cause looking for heaven, found the devil in me

Looking for heaven, found the devil in me

Well what the hell I'm gonna let it happen to me

331

Det känns som att absolut ingenting har hänt sen januari. Efter att ha varit väldigt "uppåt" ett tag, kom den där oundvikliga kraschen och jag har mått piss sen dess. Självklart har jag haft några bättre dagar (som i helgen, när jag träffade min familj och lekte med min brorsdotter, för att höra henne skratta är bland det bästa jag vet) men det har ändå varit rätt så kaotiskt i huvudet. Imorgon ska jag träffa en ny psykolog och det ger mig ångest. Har aldrig träffat honom förr och blev förvånad när jag fick brevet med tiden. Hoppas bara han inte frågar "hur ska jag hjälpa dig" eftersom jag har nog ingen aning. Önskar att jag hade det.
Och det är svårt att sluta tänka och sluta känna. Sluta tänka på någon som har infekterat min hjärna med sin vänlighet och värme. Om jag bara kunde stänga av. Det är för mycket känslor och tankar som jag inte har kontroll över.

If you ask me how I'm doing

I would say I'm doing just fine

I would lie and say that you're not on my mind

But I go out and I sit down at a table set for two

And finally I'm forced to face the truth,

No matter what I say I'm not over you, not over you

329

(TÖNT VARNING)

Fan, fan, fan.

Det har gått en tid sen du hörde av dig sist, och jag är mer orolig än ledsen eller sårad. För att katastroftankarna skriker, tvångstankarna plågar och ångesten lämnar inte min kropp. Jag försöker sluta tänka på dig, släppa dig, återhämta mig på något sätt men det är svårt, svårare än vad jag nånsin trodde att det skulle vara. För plötsligt är du liksom överallt. I filmerna, i musiken, till och med någon som går förbi mig i affären kan likna dig, för att nämna bara några exempel. Jag föll. Jag ville inte, men jag gjorde det. Föll så jävla hårt och nu är jag fast, kommer inte upp igen. Hur i helvete ska jag komma över dig? Jag vet att du snart fyller år. Och det enda jag kan göra nu, är hoppas. Hoppas att du en dag svarar, även om det bara är för att säga att du inte vill ha nåt att göra med mig. För då vet jag åtminstone hur det ligger till, men också det viktigaste - att du är okej.

I want to love you but I better not touch

I want to hold you but my senses tell me to stop

I want to kiss you but I want it too much

I want to taste you but your lips are venomous poison

326

It was raining when they let me out of the hospital

I had nothing in my pockets

Still had the bracelet on

Still had the bracelet on, oh yeah

You and me get the chills at the same time

Who would have thought?

The exact vibrations

On the outside I was fine

But inside I was all torn up, yeah

How do you think that felt?

How do you think that felt for me?

314

Med skam i halsen och tårar i ögonen berättade jag idag för personalen om det som har plågat mig, om det som fortsätter att plåga mig. Hon fick läsa en anteckning jag skrev inatt när jag låg i sängen och ångesten kvävde mig så att jag trodde att min bröstkorg skulle spricka. Hon var förstående och inte alls arg, som jag trodde att hon skulle bli. Vi pratade en längre stund om allting och jag öppnade mig upp för henne lite mer. Jag berättade om den hemska ångesten som inte går att få bort med ångestdämpande, jag berättade att jag är tvungen att trycka i mig sömntabletter på dagarna för att klara av att leva en dag till. Att jag varje dag väljer att inte dö istället för att välja att leva. Hon sa att jag har varit otroligt stark den senaste tiden, kanske lite för stark. Sen fick hon se mina straff på armarna. Hon sa att hon kan ringa min terapeut och fråga om det går att få en tidigare tid hos min läkare, för såhär kan jag inte fortsätta. Vi pratade också om ECT, om det kanske kan vara nåt jag vill testa. Men jag är delvis för rädd, och delvis för orkeslös för att kämpa mig igenom detta helvete.

Sen började jag städa, slängde soporna, åt middag och duschade. Jag hade ångest och mörka tankar redan innan, men en liten sak utlöste nästan ett totalt sammanbrott. Jag blev arg och sparkade på våg-helvetet. Nu är ångesten och tankarna ännu värre, och jag undrar hur natten kommer att bli. För som vanligt så luktar det katastrof. Och imorgon vill jag inte ens tänka på. Just nu vet jag vet bara att jag inte orkar mer.

With tears in my eyes, I begged you to stay

You said, "Hey man, I love you but no fucking way"

313

o r d s p y a

Allt har blivit en distraktion. Att sova, att äta, att prata, att städa, umgås eller åka någonstans, kolla på House-avsnitt jag redan sett för länge sen, läsa, måla, pyssla, allt. En distraktion från smärtan, från minnen, från tankarna, från problemen, från livet. Från verkligheten. Verkligheten som inte känns särskilt verkligt på sistone. Det är obehagligt att titta mig i spegeln och försöka att se mig själv. Och det är också obehagligt att jag inte känner igen mig själv på andra sätt heller. Även om jag har en "bra" dag (en okej dag egentligen, mina bra dagar uppkommer när det bildas en tjock dimma mellan mina känslor och mig som är framkallat av mediciner) så slutar det med att jag ligger i sängen i ett mörkt rum och gråter eller helt enkelt förbannar mig själv för allt jag gjort och inte gjort. Även när jag inte har ångest så gör jag dumma saker för att straffa mig själv. Jag straffar mig själv för saker jag gör och jag straffar mig själv för saker jag inte gör. Det där jävla självstraffet, självmisshandeln, kalla det vafan ni vill, det blir bara jobbigare och jobbigare att låta bli. Varje dag, varje kväll. Det måste ske nånting. Ibland blir jag rädd. Rädd för att förlora kontrollen helt. Men för det mesta känns det som att det är det jag egentligen vill. Jag har försökt kontrollera nånting, men sån stark vilja har jag tydligen inte. Så jag är tvungen att ta till andra metoder. Jag känner mig tvungen. För att det är nånting i huvudet som skriker att jag är värdelös och dum och förtjänar inget av det jag har. Och nej, att säga "men så ska du inte tänka" funkar inte alls. Ja, jag vet att ni menar väl men nånting är fel på min hjärna. Den sparar mest dåliga minnen, och även de som är bra blir dåliga för att jag vet, jag känner det på mig, att det aldrig kommer bli lika bra som då. Och varje år blir jag sämre. Om inte på ett sätt så blir det ett annat. Ibland blir jag förvånad över hur fort allting har gått, och hur jävla dåligt det har blivit. Det började ju så oskyldigt, jag ville bara prova och se om jag kan. Och jag kunde. Och allting blev värre och större och mörkare, och nu är jag här. Jag minns hur jag som barn kunde fantisera om att äntligen bli en tonåring, bli vuxen, gå på fest, dricka, träffa folk, hångla. Allt det där som jag gick miste om, förlorade min tonår för att jag var för fokuserad på att förstöra mig själv. Varför blev det såhär? Jag har alltid varit lite annorlunda, lite udda. Jag var rädd och nästan alltid var det nånting fel på mig. Jag tyckte inte om att gå till skolan, trots att jag verkligen älskar att lära mig saker. Om jag tänker efter och försöker hitta var nånting gick fel så kan jag inte hitta nånting speciellt. Kanske är det helt enkelt ärftligt, kanske var det min uppväxt, eller flytten till Sverige och allt som hände efter. Men iallafall. Jag kan inte se var nånting gick snett. Kanske är jag bara dömd till detta liv som mer eller mindre känns som ett jävla helvete att ta sig igenom.
Den där smärtan. Det gör så ont i själen att det känns i kroppen. Jag får attacker som är en konstig jävla blandning mellan ångest, overklighetskänslor och hemlängtan. Men jag längtar inte så mycket till ett ställe utan till en tid. En tid som var och inte kommer tillbaka. Det är ofta jag saknar den gamla, slitna lägenheten där jag delade rum med farmor som alltid lagade god mat. Saknar tiden då livet var så mycket bättre, lättare och roligare. När mitt psyke och kropp inte var så jävla slitna. När jag faktiskt orkade göra saker. Orkade och ville. Önskade. I tisdags sa min terapeut att hon vet att jag "tycker om att göra sånt som andra i min ålder gör, som att fika eller gå på bio", och det fick mig bara att inse hur lite hon känner mig nuförtiden. Jag har förändrats drastiskt det här året. Det är inte så att jag inte orkar göra saker för att jag är deprimerad, eller vafan. Jag vill helt enkelt inte. Jag känner inte behovet av att träffa människor jämt och göra "roliga" saker. Fast det är nästan inget som känns sådär roligt på riktigt längre, allt är bara på låtsas för att behaga andra i min omgivning. Saker jag tyckte om förut känns så tråkiga och grå. Det har ju till och med börjat kännas tråkigt att handla eller åka och äta nånstans. Livet är tråkigt och grått, men framförallt jobbigt. Jag vet inte om det nånsin kommer att kännas roligt igen, eller om färgerna kommer att komma tillbaka. Det känns inte så.
Förut såg jag fram emot julen. Nu känns det för kaotiskt och jobbigt och jag vill bara strunta i det i år. Jag vill strunta i hela jävla livet. Ja, så illa är det. Jag försöker prata med personalen om de där jobbiga sakerna. Men det tar stopp när jag försöker prata och det tar stopp när jag försöker skriva.
Och personalen tröstar och säger att när jag känner att jag inte kan ta ansvar längre, alltså när jag på mitt mående-skala hamnar rakt ner på tian, så ska jag bara säga till och de får "ta över". Men jag är för trött. På allting. Jag vill bara att detta helvete ska ta slut nån gång. En väldigt liten del av mig håller kvar, klänger sig fast vid det lilla hoppet jag har, men den största delen, den mörka och arga, den vill inte. Och jag har gett mig själv några dagar, för att antingen skärpa mig eller tappa kontrollen helt och hållet. Vet inte riktigt vad jag vill göra när den sista dagen kommer egentligen. Vet inte om jag ska be om hjälp eller fortsätta att låtsas och sen bara försvinna. Just nu vet jag ingenting, men det visar sig om några dagar.

So when you feel so invisible you're not even sure you exist

So you cut yourself open just to see if you real

You numb yourself with drugs just to hide what you feel

You drink the washed up pain in hopes of rejecting it afterwards

You live everyday wishing you could rewind your life backwards

Because you wanna figure out where the fuck you went wrong

Cause everything in your world ain't been right for so long

281

Idag var jag och kollade på boendet. Har ett stort rum och ett stort badrum. Boendet var ändå ganska litet och det liknade och luktade som den gamla BUP-avdelningen i Uppsala, men jag vänjer mig nog. Tidigare på dan åkte jag och mamma och handlade mer grejer till lägenheten, köpte kattskålar, en kattlåda och ett halsband till katten. Två av de andra på boendet satt på soffan, och när personalen frågade om de har nåt emot att jag ska ha med mig min katt så var svaret nej, deras ansikten lyste upp och de såg genuint glada över att en katt ska bo där. En log och frågade om det är en mysig katt! Jag flyttar på fredag eftermiddag, men katten ska få komma några dagar senare när jag har ställt in alla möbler och det inte är stökigt.
Säger varje dag att jag ska packa men skjuter ändå hela tiden upp det av någon anledning. Kanske vill jag inte inse att jag faktiskt ska flytta. Men idag och imorgon måste jag verkligen göra det. Vaknar varje dag och tänker på att snart bor jag inte här längre, tittar på högen med alla grejer och det hela känns bara overkligt. Herregud. Jag kommer förmodligen få panik när jag ska sova där på fredag, men det är bra att det kommer finnas personal där dygnet runt.

Förutom allt med flytten, för det tar upp nästan all plats i hela min hjärna, så vet jag inte riktigt hur jag mår. Ena stunden är allt bra, den andra tänker jag på hur mörkret växer inom mig.
Igår kväll gjorde jag nånting jobbigt, som behövdes men jag satt och grät och oroade mig. Vilket jag fortfarande gör. Hatar att få andras tragedier att handla om mig, men nu känner jag en viss skuld. För jag bidrog faktiskt till det hela, och tänk om det var på grund av det jag gjorde som allt spårade ur. Ska sluta skriva om det nu. Hatar att skriva så "kryptiskt" men vill inte heller skriva ut hela grejen då det inte handlar om bara mig.

Imorgon kommer boendestödet hit så jag måste gå upp lite tidigare än idag. Har haft ont i magen och mått illa nästan hela dagen, så jag hoppas att jag inte vaknar imorgon och mår likadant. Nåja. Nu ska jag packa, eller nånting.



220 vilopuls, jag reagerar på impuls,
jag trampar över varje gräns och barriär.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas
för den människa jag var och den jag är.

Jag hatar hett och älskar fritt. Av och på och svart och vitt.
Kanske är jag sjuk, vad vet väl jag?
Mitt diagnosalternativ är att jag faktiskt är vid liv.

273

Försöker ofta förklara men det går ju aldrig. Ingen förstår,
ingen förstår,
i n g e n.
Hallucinationerna har jag redan vant mig vid, och det händer alldeles för ofta att jag hastigt tittar åt ett håll för att jag känner att någon springer eller att nånting flyger, hör ett och annat men vågar aldrig fråga för vad händer om väggarna av verklighet rasar, om världen går under och jag följer med den? Det kanske är det vad mörkret som tränger sig in genom huden försöker förberedda mig för. Men varför skicka ut skuggor och ansikten som stirrar på mig i fönstren när jag går. Sluta.

Mina händer är smutsiga, hela jag är smuts och misär.
Jag smittar och smutsar ner andras liv. Förlåt.

Och nu vill jag bara bli smal igen.

A little out of touch, a little insane

It's just easier than dealing with the pain

260

Det finns mycket jag skulle kunna skriva, men jag har av nån anledning börjat skriva i en skrivbok och det känns på nåt sätt tryggare. Ingen får läsa det om jag inte låter dem, eller snarare läser upp det för nån (vilket jag har gjort endast för en viktig person). När jag hade en dålig dag och mådde skit så ringde jag min terapeut trots allt och lämnade ett meddelande, sa att jag vill prata lite. Hon hade gått för dagen då, och kommer tillbaka på tisdag, så jag får vakna tidigt och inte sätta mobilen på ljudlöst eller "stör ej". Kanske kommer jag läsa upp lite saker för henne. Jag är ofta helt virrig och ganska vilse i allting, men kan ändå skriva. Då gör jag det, och det känns lättare men när jag läser det en dag som denna, när jag är lite klarare i huvudet, så tycker jag att allting låter så konstigt och trots att jag kan förstå det så undrar om jag någon annan skulle fatta. Jag skriver ju om det stora mörkret, demoner och monster som äter upp min lycka. Det kanske låter konstigt men det är så det är. Men mer vågar jag inte skriva om det här.

Imorgon har jag ett möte och jag har redan bestämt mig för vad jag kommer att säga. Det blir nog svårt, men jag har verkligen tänkt igenom det. Hoppas bara att jag klarar av att åka dit, gå in dit och prata. Ska försöka tänka positivt, även fast det är svårt.
Nu måste jag duscha, och bara det är en jävla plåga.

Jag har hittat en låt som jag kan lyssna på om och om igen, utan att tröttna, bara för att jag kan liksom känna igen mig i texten. Den är kort och meningarna upprepas, men fin är den, faktiskt.

I was never faithful

And I was never one to trust

Borderlining schizo

And guaranteed to cause a fuss

I was never loyal

Except to my own pleasure zone

I'm forever black-eyed

A product of a broken home

I was never faithful

And I was never one to trust

Borderline bipolar

Forever biting on your nuts

I was never grateful

That's why I spend my days alone

I'm forever black-eyed

A product of a broken home

257

Klockan 14 ska jag träffa min inkompetenta läkare, och jag vet att jag inte kommer kunna somna på grund av ångesten inför besöket. Kommer ligga i sängen och glo på en serie tills ögonen inte orkar se mer. Den här gången är det inte tidigt på morgonen, vilket är bra. Tror jag. I huvudet är jag redan beredd på det värsta, på det som skrämmer mig men skyddar samtidigt. Jag ska försöka att hålla mig sansad och inte börja tjafsa och skrika, jag måste behålla kontrollen. Men rinner det över så får det bli så. För några år sen skulle jag aldrig orka eller våga säga emot en läkare, än mindre börja skrika. Då skulle jag nicka, tacka för besöket, göra som läkaren sa och gå runt och tänka "jag borde ha sagt si och så" och hata mig själv ännu mer. Trots att det har gjort ont att bli kränkt och inte trodd på av andra läkare, så har det gjort mig starkare, hur töntigt det än låter. Jag låter inte folk bestämma över mig hur de vill, det har jag gjort alldeles för länge när jag var yngre.

De senaste dagarna har ändå varit en stor dimma, drömmar och verkligheten kolliderar och jag har svårt att minnas vad som är vad. Synerna av skuggorna som förföljer mig har blivit värre och det kryper insekter överallt. En kväll landade en liten fluga på min hand och jag tittade på den en stund innan jag blåste bort den, fortfarande osäker på om den fanns eller inte. Nånting tjuter i mitt rum och jag är rädd att lamporna kommer explodera vilken sekund som helst.

Och så har jag kommit fram till nånting, kanske meningen med mitt liv, men det är svårt att prata om det, även fast jag vill. Det handlar om en vilsen själ som har bosatt sig i mitt huvud, som har visat mig sitt liv, vilket jag inte fattade innan. Men nu. Nu vet jag.

Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare, hur ångesten smyger sig på. Borde ta min sömnmedicin och försöka somna, innan detta blir en hel natt med paralyserande ångest.

When I wake up I'm thankful I slept through the night

'Cause that is the only time I feel alright

Keep my eyes closed so I sleep the sadness away

When I wake up I'm sure that it won't be the same

All the panic, depression, the hurt and regret

Lying to myself "I don't think of death"

All the ups, all the downs, all the petty concerns

My whole world's imploding, I can't find the words

'Cause the truth is... I'm fucked up

247

I disguise

And I will lie

And I will take my precious time

As the days melt away

As I stand in line

And I die as I wait as I wait on my crime

And I'll try to delay what you make of my life

But I don't want your way,

I want mine

I'm dying and I'm trying

But believe me I'm fine

But I'm lying,

I'm so very far from fine

245

Läkaren jag träffade idag var helt jävla hopplös. Han kom för sent, iklädd mjukisbyxor, en fleecetröja och om jag inte minns fel, tofflor. Han pratade segt och tyst, andades som om han höll på att få en astmaattack och pratade strunt från början. Frågade saker som inte alls verkade viktiga i det samtalet. Fick frågan vad jag skadar mig med och sedan pekade han på min prickiga hand och frågade vad det var för nånting (vilken idiot som helst borde förstå vad det är för nånting, särskilt en jävla psykiatriker).
Mamma var med på mötet, och vi pratade om mina panikattacker och att jag vaknar med panik varje morgon. Då ville han höja en medicin som jag är väldigt rädd inför att höja och alla läkare som har träffat mig förut har förstått varför. Min förra läkare lät mig ta en låg dos (25mg, två gånger om dagen) så att förändringen inte skulle bli så jobbig. (Jag har väldigt svårt att börja med nya mediciner eller höja nånting som kan ge mig biverkningar). Men den här jäveln ville att jag plötsligt skulle ta 50mg tre gånger om dagen. Jag sa att han förstår inget och kände hur ilskan bubblade i mig. Frågade vad jag ska göra när jag får panikattacker och då svarade han att jag ska ta mina ångestdämpande - och då rann det över och jag skrek att om jag fortsätter ta dem så kommer jag att bli beroende (vilket jag ändå redan är) och när jag kommer sitta på psykakuten med panikångest så kommer jag inte att få nånting mot det för då kommer de tro att jag är bara ute efter benso. Sen gick jag därifrån och bröt ihop på golvet inne på toaletten. Sen fick jag ett utbrott i bilen, började sparka och slå och skrek mig hes, och på nåt sätt gick mina hörlurar sönder. Bra att jag köper hörlurar onödigt ofta, har nu två par att välja på.
Och nu känner jag att jag bara vill skita i allting. Göra det mina tankar säger åt mig att göra, för att ingen bryr sig ändå. Jag ger upp nu.

(Måste vila lite innan jag och mamma ska åka och hämta min bästa vän.)

Me?

Well, I'm well. 

Well, I mean I'm in hell.

Well, I still have my health

(At least that's what they tell me)

If wellness is this, what in hell's name is sickness?

242

Ångest, ångest och ännu mer ångest. Det blir bara värre och värre.
Helvete, det kommer aldrig att ta slut.



And it goes in in out through the mouth - breathing exercises 
I will never figure out til I am running in circles 
or (I am) walking in circles or (I am) crawling in circles or lying on the ground 

232

Gråter och skakar av ångest. Patetiskt. Jag vill bara vara normal, inte vara så jävla rädd. Kan inte fokusera på nånting idag, tankarna bara flyger iväg och jag undrar vad jag kommer att göra om jag panikslaget springer från tandläkaren imorgon. Om jag inte klarar ett dumt jävla tandläkarbesök så kommer jag att straffa mig själv på olika sätt, ja jag vet att det är fel men skitsamma.

Vill åka bil och lyssna på musik för att lugna ner mig, men ingen har ork till att bara åka runt med mig.

Make sure you kiss your knuckles before you punch me in the face

There are lessons to be learned, consequences for all the stupid things I say

And it is no big surprise you turned out this way

The spark in your eyes, The look on your face

230

Egentligen har jag ingenting intressant att skriva om (men har jag det någonsin?). Imorgon ska jag träffa terapeuten, minns faktiskt inte när vi sågs senast. Jag mår konstigt. För jag mår inte bra men jag kan inte säga att jag mår dåligt heller. Jag befinner mig nånstans i mitten, vilket är farligt för det betyder att jag kan dras åt vilket håll som helst, när som helst.
Känner mig äcklig. Dels på grund av tänderna, dels på grund av min vikt, dels på grund av min orkeslöshet som gör att jag inte orkar duscha särskilt ofta. Det är bara att sätta upp håret och byta kläder, och hoppas att ingen märker (alla vet ändå). Det är bara så obekvämt att vara i min kropp, jag vill ut ur den. Men det går inte.
Jag är hopplös och patetisk.

The horrors of the night melt away,

Under the warm glow of survival of the day,

Then we move on,

My shadow grows taller, along with my fears,

And my frame shrinks smaller as night grows near.

When the sun is climbing window sills,

And the silver lining rides the hills,

I will be saved for one whole day,

Until the sun makes the hills its grave.

229

I start to part two halves of my heart in the dark and I

Don't know where I should go and the tears and the fears begin to multiply

Taking time in a simple place in my bed where my head rests on a pillowcase

And it's said that a war's lead but I forget that I let another day go by

I want to be afraid but it seems that these days

I'm caught under water and I'm falling farther

My heart's getting harder, I'm calling my father

Am I screaming to an empty sky?

Empty sky, no way, that's me cause one half of my heart is free

Empty sky, no way, that's me, cause the other half of my heart's asleep

225

maybe this year I won't be sad on Christmas

215

Cut my life into pieces

This is my last resort,

Suffocation, no breathing

Don't give a fuck if I cut my arm bleeding

Would it be wrong, would it be right?

If I took my life tonight,

Chances are that I might

Mutilation out of sight

And I'm contemplating suicide

'Cause I'm losing my sight, losing my mind

Wish somebody would tell me I'm fine

Losing my sight, losing my mind

Wish somebody would tell me I'm fine

Nothing's alright, nothing is fine

I'm running and I'm crying

I can't go on living this way

Can't go on, living this way, nothing's alright

211

Where'd you go, huh?

They all think I know you,

It's so hard to motivate,

Me to devote a,

Single inch of me to,

Something I can't see I,

Don't mean to pry but why,

Would you even make the eyes?

I don't believe my ears,

And I'm scared of my own head,

I will deny you for years,

Then I'll make you raise me from the dead,

And if I said that I would live for you,

For nothing in return,

Well I'm sorry Mr. Gullible,

But lying's all I've learned,

So be concerned.

206

Dagarna går långsamt och jag väntar på nånting, men vet inte riktigt vad. Det finns så mycket inom mig som jag önskar att jag kunde skriva, men det finns inga ord kvar i mig. Och såna stunder är jag glad att det finns musik. Det finns någon annan som har beskrivit det jag känner, och då känner jag mig mindre ensam (helt jävla töntigt att säga så, men aja).
Jag gillar bara att låta musiken tala för mig.

Temperature is dropping, temperature is dropping,

I'm not sure if I can see this ever stopping,

Shaking hands with the dark parts of my thoughts, no,

You are all that I've got, no.

Don't forget about me,

Don't forget about me,

Even when I doubt you,

I'm no good without you, no, no, no, no, no

Gnawing on the bishops, claw our way up their system,

Repeating simple phrases, someone holy insisted,

I want the markings made on my skin,

To mean something to me again,

Hope you haven't left without me.

Hope you haven't left without me, please.