230

Egentligen har jag ingenting intressant att skriva om (men har jag det någonsin?). Imorgon ska jag träffa terapeuten, minns faktiskt inte när vi sågs senast. Jag mår konstigt. För jag mår inte bra men jag kan inte säga att jag mår dåligt heller. Jag befinner mig nånstans i mitten, vilket är farligt för det betyder att jag kan dras åt vilket håll som helst, när som helst.
Känner mig äcklig. Dels på grund av tänderna, dels på grund av min vikt, dels på grund av min orkeslöshet som gör att jag inte orkar duscha särskilt ofta. Det är bara att sätta upp håret och byta kläder, och hoppas att ingen märker (alla vet ändå). Det är bara så obekvämt att vara i min kropp, jag vill ut ur den. Men det går inte.
Jag är hopplös och patetisk.

The horrors of the night melt away,

Under the warm glow of survival of the day,

Then we move on,

My shadow grows taller, along with my fears,

And my frame shrinks smaller as night grows near.

When the sun is climbing window sills,

And the silver lining rides the hills,

I will be saved for one whole day,

Until the sun makes the hills its grave.