Stora vågor av ångest och självhat sköljer över mig allt oftare igen. Det kändes som att det höll på att bli bättre, men lika fort som det vände åt rätt håll, vände det tillbaks till samma gamla mönster, beteende och tankar och känslor. Jag var på nattpermission och även fast det var trevligt att träffa personalen igen så kom den där ångesten och hopplösheten. Hade läkarsamtal igår när jag kom tillbaka och bröt ihop efteråt. Fall ihop, ta dig upp. Så några timmar kunde jag fokusera på annat, gå ut och röka och prata med min vän. Men på kvällen hände en liten, jävligt löjlig dessutom, grej som fick mig att nästintill skrika åt en medpatient och nästan hälla mitt te och kasta muggen på personen. Och det där utlöste en stor panikattack där jag slog hårt i väggen, så min redan torra och spruckna knogar sprack ännu mer och handen är lite svullen nu. En sköterska pratade med mig och höll om mig när jag skrek av ångest Hon lät mig gråta ut och skrika, och jag uppskattar allt hon gör.
Idag känns det lite bättre, men inte så mycket. Jag och K gick till affären och sen åt mat, som inte alls var så gott som jag trodde att det skulle bli. Tidigare på dagen har jag skrivit ner hur jag mår och mina tankar, och samma sköterska som lugnade mig igår fick läsa det. Hon sa att hon berättar det till en sköterska som ska jobba imorgon och på måndag så att de kan ta upp det på ronden, och sa att jag ska låta läkarna läsa det också.
Så jag vet inte vad som ska hända nu. Jag försöker att hålla mig lugn, men små grejer väcker sån ilska inom mig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu ska jag iallafall röka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar