254

OBS; jag var väldigt ledsen och bitter när jag skrev detta inlägg, men det betyder ändå inte att jag inte menade allting jag har skrivit. Förlåt.


Ont, ont, ont. Livet gör ont. Mentalt och fysiskt är jag helt slut, och jag vet inte hur många gånger den här veckan jag har velat försvinna. Jag har fastnat igen. Är fast, i huset, i rummet. Lyckas jag ta mig ut är det för att jag har stora mängder mediciner i kroppen som får mig att slappna av lite, men också får mig att göra impulsiva grejer. Det är den där förbannade ångesten som aldrig låter mig vara. Har hamnat i helvetet, och jag vet att det är fel och jag borde inte göra så, men återigen tar jag tabletter jag inte borde för att dämpa ångesten. Det är antingen det eller göra illa mig själv, och inget av alternativen är särskilt smart eller bra för mig, för min kropp eller mitt psyke.
Jag har gråtit så jävla mycket de senaste dagarna att jag blir förvånad varje gång jag får en ny attack där jag gråter av ångest, skriker av smärta och ger mig själv blåmärken. Och för att vara helt jävla ärlig, så gråter jag för att jag är avundsjuk. Så. Jävla. Avundsjuk. På er. På er alla som har någon. På grupper tonåringar som handlar på Ica och fnissar medan jag försöker att inte ramla ihop innan jag och personen som håller i mig kommer fram till bilen där jag får sitta och vänta för att allting var för mycket. Är avundsjuk, ledsen och arg för att jag allt oftare sitter och skriker av ångest, vill klösa ögonen ur mig själv för att det är för ljust ute och skära av mig öronen för att vartenda litet ljud irriterar min hjärna. För att mina vänner umgås med andra som är så mycket bättre än mig för att JAG HAR ÅSTADKOMMIT ABSOLUT INGENTING I MITT PATETISKA LIV, så varför skulle någon välja mig? Det är väl klart som fan att folk väljer fester med knark och sprit före mig, för att jag är ingen rolig eller särskilt trevlig person att vara med. Jag vet. Förlåt. Ha så kul på era fyllor.
Jag är ledsen och avundsjuk på att folk i min omgivning verkar klara av vad som helst, utan problem. För att min syster åker på konserter, teater och träffar vänner, medan JAG. ÄR. FAST.
Jag har ont, SÅ JÄVLA ONT och ingen tror på mig. Och jag orkar för i helvete inte med det för alltid.
Mamma frågade mig igår om jag vill åka till psykakuten. "Nej", svarade jag för den största delen av mig är helt panikslagen när jag tänker på att vara hemifrån, jag blir rädd och får obehagliga minnen och vill bara stanna hemma under täcket. Fast det finns en liten del av mig som vill ha hjälp, vill ha någon som förstår, och den skriker SNÄLLA HJÄLP MIG JAG ORKAR INTE DETTA SJÄLV, JAG BEHÖVER HJÄLP FÖR FAN! Men den är så liten att jag ignorerar den och fortsätter att "leva" med "hjälp" av tabletter och självskada.

Detta är bara början på slutet.