255

Rädd. Det är vad jag är. Rädd för mig själv, för mina tankar, för vad jag kan göra mot mig själv. Tvångstankarna är så intensiva att jag knappt kan fokusera på nånting annat, jag måste blunda och vila huvudet, ändå går tankarna inte bort. Jag vet att jag kan göra det, jag har gjort det förut så det är väl det som skrämmer mig mest. Det känns som att frågan inte längre är "om?" utan "när?", för att jag tror inte att jag vågar be om hjälp. Jag är en sån idiotisk jävla människa som bränner alla broar, hittar på ursäkter och sedan lider tills någon märker och tvingar mig till att be om hjälp. Den elfte maj har jag återbesök hos läkaren som jag inte tycker om, men det känns så långt bort och dessutom vet jag inte vad jag skulle säga till honom, förutom att kanske fråga om han fick sin läkarlicens i ett corn flakes-paket.
Mina dumma jävla ursäkter:
1. psykologen verkade arg på mig för att jag inte hade svar på hennes frågor så jag gick därifrån och vill aldrig mer prata med henne eller ens se hennes ansikte.
2. läkaren är ju helt pantad och jag skulle bara bli arg av att se honom igen.
3. terapeuten säger dumma saker, fnissar när jag berättar jobbiga grejer och säger att hon inte har tid att lirka med mig för hon har andra patienter (japp, den där meningen är nu fastklistrad i min hjärna, welcome to your tape)
4. sist jag var på psykakuten skämde jag ut mig själv och skrek som en jävla galning (ha-ha), aldrig i livet att jag åker dit frivilligt igen, nej tack.

Vad har jag för val nu då? Egentligen så vet jag, jag fucking vet, att jag kan ringa till terapeuten och be om en tid, jag kan träffa läkaren och ge honom en till chans, jag kan åka till psykakuten, jag vet vet vet vet att jag KAN göra allt det där, men gissa vad? Jag är rädd, precis som med allt annat. Och bitter. Så otroligt jävla bitter, ifall ingen har märkt.

Nånting har hänt med mig och jag har blivit så arg. Utbrott efter utbrott, jag säger elaka saker och har ingen tålamod till mina djur och det gör mig förbannad på mig själv, för att jag skriker och knuffar bort, för att jag är en dålig jävla ägare och ibland vill jag ge bort dem till någon som är bättre än mig så att jag slipper ha dessa skuldkänslor och djuren slipper stressen. FYFAN vad jag hatar mig själv.
Blir arg på mig själv som ens tänker så, som skriver detta och som är så jävla dålig på allt, förutom att förstöra för mig själv.

VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED MIG? JAG ÄR INTE JAG OCH JAG ÄR RÄDD, JAG VILL VARA DEN JAG VAR FÖRR, JAG VILL TILLBAKA, TA MIG TILLBAKS.

Bäst att jag slutar skriva nu innan jag råkar skriva för mycket. Eller, det är kanske för sent.
Jag ska försöka sova nu och jag hoppas att jag kan röra på mig om jag vaknar nån gång under natten (det är inte direkt sömnparalys jag får ibland, men av någon anledning kan jag inte röra på mig). Nåja. Hoppas att jag antingen inte vaknar alls, eller vaknar och är magiskt botad, eller åtminstone mår lite bättre och slipper gå runt med plågsamma tvångstankar hela dagen.