256

Mår illa. Vet inte om det beror på medicinen eller ångesten, men det ger mig ännu mer ångest så jag mår ännu mer illa och den onda cirkeln sluter sig där.
Dagen har i princip varit en stor jävla medicindimma, jag vaknade med panikångest och behövde få stopp på det för annars skulle jag dö. Igår kväll mådde jag bra, började prata mer igen och sjöng med till glada låtar. Somnade sent, eller snarare tidigt på morgonen, trots extra sömnmedicin men när jag vaknade så hade jag ångest igen, men det har jag redan skrivit. Efter att jag sovit bort medicindimman så gick jag och duschade, trots att jag inte ville eller orkade. Vill inte se min kropp, vill inte se mig själv.
Nu vill jag gråta men jag kan inte. Jag vill inte hamna i den där jävla spiralen igen, världen som består av ångest och mediciner. Fast det kanske redan är för sent. Jag vet inte. Jag vet ingenting nuförtiden.