"Mycket kan hända på tio dagar", mm. Frustration, panikattacker, ångest och den där jävla känslan av ensamhet, och ikväll också minnen som får mig att gråta för att det gör ont.
Trots att det känns som att jag sakta men säkert håller på att bli galen, så försöker jag att vara så "normal" som jag kan. Försöker att fokusera och stanna här, men alltför ofta är jag liksom någon annanstans för att det känns bättre där.
När jag bad om att få en läkartid för flera veckor sen, så ville jag få hjälp att sluta med mina ångestdämpande. Nu har jag ångrat mig, för jag har haft så jävla mycket ångest & panik att varenda liten del av min kropp gör ont. Kommer behöva ringa min terapeut också och boka en ny tid.
Förhoppningsvis träffar jag min bästa vän på torsdag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar