lördag 28 juli 2018

345

Ångesten lägger sig som ett lager på näthinnan. Allting blir suddigt och det jag kan känna är ont och illamående, jag ser hur mina händer skakar och känner pulsen stiga. Jag kan inte längre göra nånting åt det, det funkar inte med distraktioner. Så jag välkomnar ångesten in i mitt liv, återigen. Som det oftast slutar. Efter att jag har haft besök i många dagar så har jag lyckats bryta den onda cirkeln när det gäller självskada. Mina armar har nästan läkt klart. Och ja, ibland kommer det en stund då jag bara vill förstöra min kropp. Få lite ro i huvudet. Inte för att det funkar på långt sikt. Det blir aldrig så rörigt men samtidigt så lugnt i huvudet som det blir när jag slutar streta emot tvångstankarna.
Värmen gör mig trött. Jag vill ha höst. Jag vill ha vädret. Mörka morgnar och kalla kvällar. Men det jag inte vill ha är hur det plötsligt kan vända, på en dag. Hur glädjen vänds till ilska bara för att jag råkade spilla lite te eller inte kan hitta ett papper jag ska ha. Minnen som jagar. Nä, det kanske blir annorlunda i år. Fast så säger jag varje år.
Den sjätte augusti ska jag börja med en sysselsättning. Sitta och måla saker i ett rum på en secondhandaffär. Det jobbigaste blir väl att ta sig dit, men det lär bli lättare med tiden. Början är alltid svårast.

Men nu är det okej. Faktiskt. Visst, jag har varit lite nere men det får man faktiskt vara. Jag trivs i lägenheten iallafall. Jag pysslar och städar. Det känns bra att storstäda, det är som att ångesten försvinner med smutsen. Mina grannar är bra. Ställer ut vatten och mat till igelkottar som kommer fram varje kväll. Jag bidrar med lite kattmat. Ikväll upptäckte vi att en av igelkottarna måste ha bosatt sig under min altan. Det är dock lite jobbigt med alla barn som springer och skriker, stirrar när man går förbi. Det är ju bara barn, jag ska inte bli arg, för jag var säkert lika jobbig när jag sprang och skrek när jag var i deras ålder. Ibland kanske blänger jag, ser irriterad ut. Vilket jag också är. Kanske har jag bara blivit vuxen och bitter. Alltid så jävla bitter.

Egentligen borde jag sova nu, för på förmiddagen ska jag bege mig mot centrum där jag ska ses med någon jag aldrig träffat förr. Kanske kommer jag inte kunna somna alls. Jag är nervös, mer än vad jag kanske verkar vara. Det är så mycket jag inte vet, inte riktigt kan. Jag är inte särskilt bra på kallprat, vet aldrig vad jag ska säga eller fråga, vill verka lugn men det ser ut som att jag är ointresserad och olämpliga skämt bara sipprar ur munnen på mig. Att förstöra stämningen är det sista jag vill. Personen jag ska träffa verkar iallafall vara vettig. Ingen som skräms bort av ångest och ärr. Någon jag faktiskt känner jag kan lita på. Jag längtar fast är väldigt orolig samtidigt. Hoppas det går bra iallafall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar