R har varit hos mig några dagar, tillsammans med sin katt som Cosmo tyckte var intressant. Hon åkte hem igår och imorgon kommer H och stannar fyra dagar. Det är skönt att vara upptagen, ha någon nära som kan lugna när ångesten slår till och någon som kan krama om en när tårarna lyckas pressa sig fram. Och så vågade jag, efter mycket tänkande och ångest, att höra av mig till en person. Inget svar och jag undrar om det nånsin kommer. Förmodligen inte. Men men.
Det är ensamt här vissa dagar. Att vakna på morgonen och inte ha någon att berätta om sina konstiga drömmar för. Ingen som man kan betrakta när man sitter mittemot varandra och personen fnissar åt nånting på deras mobil. Det känns som att saker och ting börjar sakta men säkert gå utför igen. Jag lever på distraktioner från livet. Och det är inget sätt att leva på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar