onsdag 20 september 2017

286

Dagarna går, långsamt och smälter dessutom ihop så jag vet aldrig vad det är för dag. Ångesten kommer varje kväll, i större eller mindre attacker. Tvångstankarna simmar runt i hjärnan och jag kan inte låta bli att lyda dem, som en vältränad hund. Personalen suckar förtvivlat och frågar hur de kan hjälpa mig, men den frågan kan jag inte svara på. Idag har jag iallafall smsat boendestödet (hon jobbar här men är mest på hembesök så det är inte ofta man ser henne här) och frågade om hon har en stund för att prata imorgon, och hon ska komma vid 11. Jag känner bara att jag behöver prata med henne, inte för att jag inte litar på de andra i personalen, men för att hon har nog mest erfarenhet "av såna som jag".
Jag känner hur ångesten smyger sig på, en klump i halsen och hög puls. Kroppen blir så svag att jag ibland inte orkar sitta upp. Vissa stunder, ibland på dagen men mest på nätterna, när ångesten kväver mig och det enda jag vill är att sluta andas, önskar jag att det fanns en larmknapp i mitt rum. För jag har velat skrika efter hjälp flera gånger men aldrig vågat, betongväggarna är så tjocka att mitt skrik skulle knappt höras.
Cosmo brukar lägga sig vid mitt huvud och spinna högt när jag har ångest eller bara mår dåligt. Och bara det gör att allting känns en liten bit lättare.
Jag har slutat skriva så mycket, men jag ritar och läser.

Och nu är ångesten här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar