Mina ångestskrik överröstade musiken när blodiga bilder flimrade framför ögonen. Tvångstankarna trängde sig på och ensamheten i lägenheten var så uppenbar att jag nästan kunde vidröra den. Tretusen tankar i sekunden. Jag är rädd, rädd för hösten och mörkret som växer och växer. Min bröstkorg sprängs snart, det gör så ont. Rationella tankar försvinner nånstans och jag undrar vad fan poängen är. Varför fortsätta sikta uppåt om jag ändå alltid faller? Varför ska jag be om hjälp, om hjälpen bara är tillfällig? Jag återkommer alltid till samma tankar, samma mönster och beteenden. Jag är som en gammal, repad skiva ingen orkar lyssna på längre.
Min terapeut ska sluta. Jag ska få en ny. En som har jobbat på avdelningen jag oftast hamnar på. Jag vet vem det är men det betyder inte att vi har haft bra kontakt. Men jag vill inte vara besvärlig. Det är bara att bita ihop och acceptera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar