351

Snart är det officiellt höst. Värmen har försvunnit, regnet och molnen har kommit tillbaka. Tjocktröjorna åker fram och min granne tänder stearinljus på sin altan. Mysväder.
Den här sommaren har ändå varit ganska snäll mot mig. Jämfört med förra året är det en såpass stor skillnad att jag får höra att jag verkar som en helt annan person. Förra året var det stort för mig att jag faktiskt vågade cykla till pizzerian alldeles själv för att köpa choklad så jag kunde baka kakor när jag var ensam hemma i flera dagar. Då flyttade jag till boendet och behövde ha personal med mig när jag bara skulle gå ut och slänga sopor, och jag minns hur stolt jag var när jag en dag gjorde det själv. Dagarna spenderade jag i sängen eller på golvet, nästintill nerdrogad med lugnande och sömnmedel. Grät och skrek, åkte fram och tillbaka till psykakuten med personalen men jag var så envis att jag inte ville stanna där. Läkarsamtal på öppenvården slutade med ännu mera gråt och skrik. Jag minns när jag förbannad lämnade samtalsrummet och bad läkaren att dra åt helvete, skrek "jävla idiot" och slog i väggen. Vissa nätter satt personalen på fåtöljen i mitt rum tills jag somnade, gav mig medicin när jag skakandes sa att jag har ångest. Sen kom dagen då jag och en personal åkte till psyk och jag fick inte åka hem. Jag var helt förstörd, i huvudet och i kroppen. Spenderade sju veckor på sjukhuset. LPT, EKG, ECT. Jul och nyår var jag där, men det gjorde inget för att allting var så jobbigt och komplicerat hemma. Det blev ännu mera gråt och skrik, ångest och ren vrede. Men nånting måste ju ha hjälpt. För jag började bli bättre, trots att det var en konstig känsla. Min kropp orkade mer, min vilopuls var inte längre 120, mina ben var inte helt skakiga så fort jag lämnade sängen. Ångestdämpande åt jag bara ibland, det var inte det första jag tryckte i mig på morgonen. Jag fick komma hem, kunde äntligen klippa av sjukhusarmbandet. Och den bra perioden höll sig ändå ganska länge. Det fanns dagar och nätter då jag mådde piss men det vände också. Jag ville flytta, jag behövde en förändring, jag kände äntligen att jag inte längre behövde bo där det fanns personal hela tiden. Jag ville baka kakor när jag ville, ha en soffa att somna på ibland och ha den där friheten. I juli flyttade jag och det har varit bra för det mesta. Mina vänner kan komma hit när de vill, stanna hur länge de vill. Jag har ett sovrum, ett vardagsrum. En egen lägenhet. Min katt är hos mig. Jag hoppas att jag inte råkar förstöra allting, för nu börjar jag känna hur mörkret inom mig växer igen. Även om helvetet börjar igen så kommer jag iallafall kunna säga att jag har haft en bra sommar. Att jag äntligen vågade lämna min trygghetsbubbla och träffa nån. Det har ju gått käpprätt åt helvete, men jag vågade. Sen svor jag att jag aldrig skulle öppna upp mig för någon nånsin igen, men så säger nog alla som blivit sårade.
Nu försöker jag fokusera på att bara ta en timme i taget. Trivs på min sysselsättning fast det kan kännas jobbigt att gå dit och känna allas ögon på mig. Men två dagar i veckan, i två timmar kan jag faktiskt fokusera på nånting annat än dem jobbiga tvångstankarna och impulserna som långsamt börjar ta över igen. Men jag måste hålla ut. I februari ska jag på konsert med mina två bästa vänner. En konsert som jag faktiskt trodde aldrig skulle hända. Mitt favoritband som i mer eller mindre två år har hjälpt mig genom sina låtar, som fick mig att börja prata med Honeybuns mer och nu går det inte en dag utan att vi pratar. Så i februari ska vi stå i publikhavet och skriksjunga till låtarna som betyder så mycket för oss.

Imorgon måste jag upp tidigt. Min terapeut och boendestödjare kommer på morgonen, sen kommer min förvaltare. Resten av dagen ska jag städa, sortera mina grejer och ta fram täcket för det börjar bli kallt att sova under en filt. Sysselsättning på torsdag, och när jag kommer hem så ska jag ligga i sängen och läsa böcker och titta på serier resten av veckan.