353

Börjar dagen med en cigg, sen den gamla beska smaken i munnen. Smaken som väcker minnen från jobbiga perioder, smaken som får mig att skämmas. Skäms att jag återigen inte kan hantera mina känslor utan flyr ifrån dem. Distraktionerna hjälper ändå inte. Och jag börjar tänka och undra; kommer det alltid att vara såhär? Att i några månader kommer jag kunna njuta av solen och träffa mina vänner, men att jag inte ska njuta för mycket just för att lyckan är tillfällig. Hösten har börjat, men mörkret inom mig har aldrig dött ut. Det har bara grott och väntat och jag är hjälplös. Det väger så tungt, min bröstkorg sprängs snart av smärtan, huvudet också. Om det här bara är början på den välkända nedåtgående spiralen så vill jag hoppa av livet reda nu. Det finns inte mycket krafter i mig längre. Jag orkar inte med skiten ännu en gång. Jag kanske borde prata med nån. Ska försöka prata med mitt boendestöd imorgon. Kunde inte skriva långa texter om mitt mående, det har varit så mycket tankar. Så jag skrev upp punkter, saker jag vill att hon ska veta. Om jag berättar allt vet jag inte. Och jag vet inte vad för hjälp jag behöver. Jag känner hur jag faller. Igen. Just nu önskar jag att jag kunde gråta. Så jag kan få ur mig iallafall lite av det som tynger ner mig. Men jag kan inte, tårarna kommer inte trots att det enda jag vill är att gråta. Medicinerna har säkert dämpat mig, därför kan jag inte gråta. Och jag borde gå och lägga mig snart. På torsdag ska jag få skjuts till sysselsättningen. Tror jag berättar för M att jag mår dåligt och vill bara sitta och måla med musik i öronen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Snart slutar jag falla, då är jag bara en smutsfläck på golvet. En ångestklump alla snubblar över.
Min mamma sa idag att jag borde berätta om mitt mående innan det går åt helvete. Men jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Jag balanserar på en tunn linje, och bara en liten knuff kan få mig att tappa kontrollen helt.