354

Det finns fortfarande okej dagar. Det finns till och med dagar som är bra. Jag är klarare i huvudet och kan göra mina sysslor utan att överanalysera, misstänka och oroa mig. De är få men jag håller desperat vid dem. Ibland får jag lite extra ork. För det mesta är jag trött och sover när jag får chansen, trots mängden koffein jag häller i mig. Såna där vardagliga sysslor som jag tidigare inte hade problem med har plötsligt blivit så övermäktiga att jag istället för att utföra dem bara står och stirrar, som om det på nåt sätt skulle hjälpa. Disken samlas i en hög, soporna börjar långsamt välla över, mina fimpburkar är nästan fulla och ogräset växer mellan springorna på altangolvet. Håret ser för jävligt ut, mina naglar är längre än vanligt och jag har haft samma kläder på mig sen i måndags. Att duscha eller ta på mig nya kläder när jag går upp på morgonen känns så meningslöst och omöjligt. Idag har jag iallafall tvättat allt som fanns i tvättkorgen, och tydligen är det flytande tvättmedel och inte sköljmedel jag använde, förutom vanlig tvättmedel. Nåja, det luktar gott iallafall.

Jag har tröttnat på att måla mandalas hela dagarna, ändå ligger böckerna kvar i köket och pennorna är utspridda på bordet. Det tar emot att göra allting som är så enkelt och krävs varken för mycket tid eller fokus. Ändå kan jag sätta mig ner och läsa sextio sidor i en bok. Har verkligen börjat sluka böcker igen, skönt att kunna fokusera på nånting annat än ångesten, försvinna in i en annan värld för några timmar.
Det kommer ändå att bli skönt att komma ut imorgon och spendera två timmar på sysselsättningen. Rutinen är att jag springer uppför den smala trappan och hejar på nån om nån hejar först, skyndar mig förbi alla och går in till måleriet där jag hänger min väska på stolen och väntar på M som är uppe och äter sin frukost. Lite över tio kommer hon med en kopp kaffe och rullar en cigarett, sen går vi och röker innan båda återgår till sina projekt.
Jag trivs och vill nästan vara där oftare, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur fan jag ska klara av att vara bland så mycket olika människor under hösten och vintern. Den jobbiga årstiden, där allt väcker ångest och bacillskräcken blir så stark att jag inte vill lämna min säng. Tvättar händerna så ofta att huden spricker, torkar allting med desinfektionsservetter och äter inte maten som ser det minsta lilla misstänksamt ut. Då jag helt enkelt blir knäpp.
Återigen smyger det nånting i ögonvrån, det kryper insekter på golvet och jag kan få meddelande i kodad språk. Än så länge kan jag förstå att det mycket möjligt kan vara min hjärna som hittar på spratt, men är inte helt hundra procent säker då det finns en möjlighet att detta bara är nånting som bara jag har tillgång till. Ibland försvinner jag helt i såna tankar och det spelar ingen roll hur mycket någon försöker förklara, det går inte att tänka rationellt.

På fredag ska jag försöka städa och duscha, det behövs. Kanske får jag kvällsbesök nån gång under helgen, vilket jag ser fram emot då jag bara behöver lite närhet.
Nä, nu är jag så där trött att det känns som att jag har grus i ögonen. Sängen väntar.