Den underbara toppen före den oundvikliga kraschen verkar vara över. Kraschen har inte inträffat än men jag är på min vakt, nästan redo att falla ner igen.
Efter min morgoncigarett går jag in och öppnar lådan med mediciner och sen sväljer ner en halv tablett med en stor klunk pepsi max och skam i hela kroppen. Snart kommer hjärtklappningen och skakningarna jag vaknade med att upphöra, iallafall för några timmar. Spärrarna i hjärnan släpps. Jag tvekar inte längre, det gjorde jag innan. Och jag vet att jag snart kommer kunna varken fungera eller stå ut om jag fortsätter. Ändå gör jag det för jag verkar inte kunna sluta.
Igår kväll låg jag på soffan och grät. Grät för att jag verkar jinxa allt positivt. Kanske finns det en rimlig förklaring till det som fick mig att må dåligt och gråta. Kanske inte, men jag hoppas att jag får höra nånting. Inte en bortförklaring, snarare en ursäkt. Det har bara rivit upp gamla sår och fått mig att tänka på sommarens jobbiga vecka. Nåja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar