Igår var fint. Allt löste sig, och i ungefär fyra-fem timmar var jag töntigt glad. Idag har jag sådär härligt ont i kroppen och ett blåmärke på hakan. Efter det som hände i somras, hur fort jag föll för nån som inte hade samma känslor för mig, försöker jag att inte fästa mig vid någon, inte låta känslorna ta över igen. Vilket jag tror jag lyckades med ett tag, men nu kan jag inte längre hålla dem gömda. Jag vet att jag fäster mig för fort, jag vet att jag blir en enda röra när någon lämnar mig. Men det känns bra, det borde gå bra. Det hoppas jag verkligen. För jag har inte varit så lugn som när vi låg bredvid varandra med musik i bakgrunden och pratade om allt mellan himmel och jord på läng. Hoppas att helgen kan bli likadan.
Det är så mycket som har hänt nu i somras, jag har gjort så mycket jag inte vågade förr, så mycket jag aldrig skulle klara av för bara ett år sedan. En befriande känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar