Gårdagen var bra, jag ska inte ljuga. Med betoning på dagen. För att kvällen var skit. Jag började gråta och det slutade med att jag låg på köksgolvet med hög musik i bakgrunden, kröp runt och försökte att sluta hyperventilera och inte börja skrika av smärtan inombords. En halvtimme, kanske fyrtio minuter, satt jag där med en hammare i handen och tänkte på hur mycket jag inte vill skada mig själv men tvångstankarna gjorde det omöjligt. Jag hade inget annat val än att slå mig själv hårt, så hårt att jag nu har ont när jag går, för annars skulle nånting hemskt hända. Det var som att mörkret kom och tog över igen. Som att det har varit för bra för länge och hjärnan försöker kompensera med ångest och tvångstankar.
Jag skickade iväg ett sms igår på dagen och har ännu inte fått nåt svar. Så nu är jag övertygad om att jag har jinxat hela situationen, att personen har insett att jag är ingenting att ha, och det gör faktiskt jätteont. Egentligen ska jag inte dra förhastade slutsatser men hjärnan gör det ganska fort.
Nu ska jag försöka måla, sen ska jag ta ett varmt bad med mycket badskum och lyssna på bra musik. Försöka slappna av trots ångesten och smärtan både på in och utsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar