Oron var väl inte i onödan. Det var ju ändå som jag trodde. Att jag är inget att ha, så varför skulle du vilja ha mig? Ditt sätt att vara på när vi umgicks väckte inga larmklockor. Så jag trodde att det skulle bli nånting mer, nånting fint. Fan vad naiv jag var. För så fort jag vaknade idag kollade jag mobilen, hoppades på att du skulle höra av dig. Det gjorde du, men det du skrev kändes som ett hårt slag i magen och jag grät och grät och grät. Du bad om ursäkt. Du får inga fjärilar i magen av mig. Detta var aldrig ömsesidigt. Även fast jag inte kan förstå det, för att det var du som tog första steget till allting. Men vad fan förväntade jag mig egentligen? Att du jämt skulle orka komma hit och vara med mig, stå ut med mig och min ångest? Att jag skulle få sitta i ditt knä och kittla dig på halsen varje gång du kom hit på dina lediga dagar? Jag har tyvärr inget att erbjuda dig, och det enda jag kunde erbjuda var min kropp, och det fick du. Eller var det bara det du var ute efter hela tiden? Du bad om ursäkt för att du lät det gå så långt. Du skrev "det är bättre att avsluta innan vi blir för fäst vid varandra". Om du bara visste hur fort jag fäster mig vid andra. Särskilt någon som behandlar mig så som du behandlade mig. Jag föll alldeles för fort. Igen. Nu vill jag aldrig mer få känslor för en annan människa. Jag vill stänga av, för jag orkar inte känna. Det är nog mitt fel alltihopa ändå. Mina känslor är alldeles för intensiva, jag har ingen kontroll över dem. Jag är för mycket och jag är för lite, för dum, för tjock, för ful. Självhatet har verkligen skjutit i höjden den här veckan.
Det enda jag kan tänka på är när jag sa "jag är så kär i dig" sist du var här och du svarade "är det så?" och kanske det borde vara ett tecken. Nåt jag har nästan missat, bara inte tänkt på särskilt mycket.
Jag tänker inte skylla mitt dåliga mående på någon. Det har varit jobbigt ett tag, ångesten har alltid varit där, mörkret har väntat på att anfalla väldigt länge nu. Det brast i fredags. Innan jag fick smset. Men jag tänker inte ljuga och säga att misstankarna inte var en av de många anledningarna som fick min säkerhetsbubbla att spricka. Alla småsaker sammanlagt blev så stora och överväldigande så mitt inre inte orkade hålla inne allting.
Jag antar att höstdepressionen kom tidigt i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar