lördag 30 juni 2018

341

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag vill inte börja gråta, för om jag börjar så blir det svårt att sluta. På samma gång som jag verkligen inte vill gråta så vill jag gråta och bara låta allting rinna ut ur min kropp i form av tårar, inte blod.
Det har varit lugnt idag, men nånting fick mig att tänka på nånting, eller snarare någon, och all lugn jag kände idag försvann. Hur kan en person påverka en så mycket?

Jag tänker på dig, oftare än vad jag borde. Ibland försvinner du från mina tankar, för några timmar iallafall. Kanske en hel dag när jag är upptagen. Men när jag somnar på kvällen så ser jag ditt ansikte i mina drömmar och när morgonen kommer och jag väcks med ett dunkande hjärta, så minns jag vad jag drömde om. Jag är inte bra på att känna igen ansikten egentligen, men när du dyker upp i mina drömmar så vet jag att det är du. Och varje gång jag tänker på dig så får jag en konstig klump i magen, ett tryck över bröstet. Känner hur tårarna vill pressa sig fram. Jag skakar på huvudet, som om det skulle få dig att försvinna från mina tankar, och tvingar mig själv att göra nåt som kan få mig att fokusera på någonting annat än minnen av hur varm i magen jag blev av dina kramar. Känslan av ditt hår mellan mina fingrar när jag drog med handen genom ditt ljusa hår. Jag tror inte att jag kan minnas din röst längre, och jag önskar att jag hade skrivit ner varenda ord du sa till mig. Jag hatar mig själv för att du fortfarande tar upp så mycket plats i min hjärna. Hjärnan du har infekterat med din existens. Nu, nu önskar jag att jag inte hade gjort eller sagt det jag gjorde och det jag sa. Att jag inte hade låtit dig komma in innanför de stora väggarna jag har byggt upp, väggarna som skulle skydda mig från sånt här skit. Att jag låter någon komma in betyder att jag ger dem en chans att såra mig. Vilket du egentligen inte gjorde. Kanske inte avsiktligt iallafall. Men ont gör det iallafall.
Det är sånt jag önskar att du visste. Sånt jag är för rädd för att berätta för dig. Jag är för rädd för att ens skicka ett jävla meddelande. Kanske är jag rädd för att bli avvisad, kanske är jag rädd för att inte få något svar alls. Kanske är jag till och med rädd för det positiva som skulle kunna komma om jag faktiskt vågade.
Rädslan, det är den som styr mig.

Avslutar inlägget med en dikt jag skrivit i april, men som fortfarande beskriver hur jag känner.


"Plötsligt är du överallt"
28/04/2018
Du är i luften jag andas på natten,
du är i drömmarna och alla gamla
låtar jag kommer ihåg, du är på
radio och du är på TV,
ditt namn dyker upp på skärmen,
och mitt hjärta börjar göra ont
när jag minns
att du
inte alls
          vill
                     ha
                                  mig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar