340

Ångesten kommer inte som en käftsmäll längre. För den kommer nästan alltid vid samma tid. Varje kväll, större eller mindre. Men den kommer och det är jobbigt. Det är svårt att inte få panik när hjärtat slår mycket snabbare, när illamåendet inte går över och det känns som att hela kroppen stelnar och gör ont. Nacken gör ont och ryggraden fryser till is. Då måste jag acceptera att kroppen inte orkar mer, att det är dags att lägga sig i sängen och hoppas att ångesten inte förvandlas till en stor, äcklig panikattack.

Idag har jag börjat packa. Tagit ner allt från väggarna, tagit fram en av flyttlådorna och packat ner köksgrejerna. Det ser ganska tomt ut. Jag får börja packa mer och mer för varje dag. Imorgon är min sista "lediga" dag. För sen blir det tandläkare, soc och tandläkare igen. Packa, packa, packa. Nästa måndag ska jag få nycklarna till lägenheten. Kanske tidigare, jag hoppas det.
Jag har tänkt lite på det där. Att jag faktiskt ska flytta. Till en lägenhet med ett vardagsrum, sovrum, kök, badrum och uteplats. Det är inget rum på ett boende, där finns ingen personal och där jag bestämmer, där jag skapar mina egna regler. I september flyttade jag hit, till Lyktan, skiträdd men glad över att få flytta till ett boende. Det har varit upp och nedgångar, som alla överallt har. Jag har skaffat en katt, jag har bråkat med personal, haft sönder mina grejer, gråtit och skadat mig. Åkt till och från psykakuten med personal härifrån, vågat lära känna dem och låtit de att lära känna mig. Tagit lugnande jämt, frågat om sällskap när jag bara skulle slänga sopor, och soptunnorna ligger inte alls långt härifrån. Men jag var så rädd, så jävla orolig att jag skulle svimma, med ångest som paralyserade mig. Personalen härifrån var med på olika läkarmöten där jag antingen grät eller skrek på läkaren.
Sen kom den där dagen i december då jag åkte till psykakuten med en personal och jag fick inte åka hem igen. Istället fick jag stanna där, och trots att sjukhus skrämmer mig så är jag nu tacksam över det. Jag fick nya mediciner och ECT. Tvångsvården skrevs av nån gång under de sju veckorna jag spenderade på sjukhuset, och jag kom tillbaka som en annan person. Bättre eller sämre, det vet jag inte. Mina åsikter och värderingar har ju inte ändrats direkt. Men min hjärtrytm var normal, jag hade energi, ville och var nästan tvungen att göra nånting hela tiden. Ångesten hade minskat enormt, jag kunde och kan fortfarande gå upp ur sängen utan att trycka i mig massa piller. Gå till den närmaste affären och köpa glass. Och det känns inte som att jag kommer sprängas av ångest på grund av alla intryck jag möts av ute. Och jag har gått på bio för första gången på tre år.
Personalen är så glada för min skull. De säger vilka framsteg jag har gjort, hur långt jag har kommit. Ja, ibland kan jag faktiskt se det själv också. Ibland går det inte att se. För ibland är mörkret fortfarande hos mig, jag har haft pissiga dagar och kan inte direkt säga att jag är självskadefri. Men. Nu är det dags för mig att gå vidare. Lämna boendet, ge platsen till någon som behöver den mer än vad jag gör.

Ja, jag är rädd för hur det kommer att gå när jag bor själv. Hur jag kommer att må, hur jag kommer hantera alla överväldigande känslor. Jag ska få ta hand om mina mediciner själv, jag kommer behöva laga mat och städa mycket mer än vad jag gör nu. Men jag måste ju försöka. Min katt ska få bo hos mig då. Kanske kan jag lära honom att gå i koppel så vi kan gå korta promenader och hälsa på personalen på boendet.
Nog med smörja för idag. Jag borde sova.