337

Ner, ner, ner, upp och upp, och sen rakt ner in i helvetes botten. På något sätt försöker jag upprätthålla en mask, anstränger mig för att inte spricka och gå sönder ännu en gång. Jag tappade kontrollen och felet ligger hos mig, ingen annan. Det är jag som inte kan kontrollera mig och mina impulser, och det är skrämmande för att en dag kommer det att ha riktiga konsekvenser. Alla kommer inte vara lika förstående. Men kanske är det det som behövs? För att lagret av kontroll ska lägga sig ner på känslorna igen. Idag orkade jag inte sitta själv i mitt rum, trots att jag faktiskt ville bara vila och pyssla. Så nu sitter jag hemma hos mina föräldrar, men skam och skuldkänslor sticker i bröstkorgen.
Det var okej några timmar igår. Ingen ångest eller frustration, kanske bara lite sorg men solskenet i form av min brorsdotter fick tyst på det. När vi åkte hem igen så lyssnade vi på hög musik och sjöng. Jag har de senaste dagarna tänkt på hur mycket jag längtar efter ett eget ställe. Snart är det kanske min tur att flytta, och börja ett nytt kapitel i mitt liv. Ibland tänker jag på hur skönt det kommer att bli. Ha eget. Mitt. Där jag bestämmer, där jag gör vad jag vill. Gå runt utan byxor, med en oversized tröja på. Lyssna på hög musik, dansa i vardagsrummet och sjunga med när jag städar eller diskar. Slippa diska i badrummet. Laga vilken mat jag vill, när jag vill, och baka efter midnatt när jag blir sugen på det. Hur kan såna enkla, rätt vanliga saker låta så underbart? Kanske kan jag skaffa ett litet djur som kommer vara motivationen till att gå upp ur sängen. Känna mig behövd. Allt det där låter så skönt på nåt sätt. Sen kommer det timmar, ibland dagar eller veckor, där allting är mig likgiltigt. Jag vill skita i allting och stanna under filten. Då jag ser ingen poäng med nånting, ingen anledning till att fortsätta för att jag alltid återkommer till samma tankar, samma mönster, samma handlingar. Orolig över att hela livet kommer bestå av korta perioder med glädje och frihet, men jävligt långa perioder av misär och tvång. Det kan kännas ganska meningslöst ibland, ganska ofta faktiskt. Varför fortsätta streta efter lycka när den också tar slut efter ett tag? Jag vet inte. Idag har jag ingen svar på det.
Återigen hamnade jag i en period där falska tryggheten är just den som känns tryggast. Nånstans vet jag att det inte alls är så tryggt. Det är bara nånting jag verkar ofta komma tillbaka till när kontrollen börjar glida ur mina händer. Jag försöker kontrollera nånting, och det är vad jag känner att jag har kontroll över. Men om jag inte lägger av i tid så tappar jag kontrollen över det också, ironiskt nog. Då hamnar jag i den bottenlösa hopplösheten, försöker desperat att hålla fast vid nånting för att inte fortsätta falla. Kanske kommer jag aldrig att lära mig att hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt. Det är väl lite sorgligt att inse att allt som har förföljt mig sen jag var liten kommer aldrig att sluta förfölja mig. Just idag, just nu, så orkar jag inte bry mig. Likgiltig.