336

(Möjlig trigger varning, detta är mest en gammaldags ordspya.)

Tiden existerar inte längre. Jag befinner mig i en tidlös vakuum, flyter omkring i väntan på nånting som kan nå mig, få mig att komma tillbaka. Men inget hjälper. Inte ens när jag gör sånt som får min puls att öka. Efter det kommer bara skuldkänslor, skam, frustration. Den brännande frustrationen som till slut blir till skållhet ilska som får mig att explodera och bränna alla runtomkring. Det är svårt när jag har tider att passa, för tidsuppfattningen försvann för länge sen, skulle jag inte få sms med mina tider skulle jag helt glömma bort tavlan på min vägg, där jag skriver upp när och var jag ska vara.
Luften luktar sommar, det är varmt och grönt. Jag kan höra hur folk sitter och skrattar, och det är ljust länge. Men det där outhärdliga mörkret inom mig växer och växer, och jag vet inte vad som händer när den slukar mig hel igen. För ett tag sen pratade jag med en personal som sa att det är ett friskhetstecken att jag inte vill sitta i mitt rum på boendet utan försöker göra nånting hela tiden. Sanningen är dock den att jag gärna skulle stanna här, ligga i sängen hela dagen och glo på film som jag ändå kommer att glömma. Det jag vill är att undvika mitt ångestfyllda rum, väggarna är så nersmutsade med ångest, sängen är fläckad med misär och golvet känns inte verklig under mina fötter. Jag är väldigt osäker på vad som är verkligt på sistone, och bara det väcker en svårsläckt ångest. När jag med tunga steg närmar mig boendet, slår in koden till porten och sen låser upp dörren till mitt rum så suckar jag, en tyngd lägger sig på axlarna och rädslan för allt och alla får mig att skynda mig förbi boende och personal när jag ska gå ut och röka. Allt har blivit så annorlunda, osäkert, skrämmande på något sätt. Det får mig att hamna i obalans, jag vet inte som vad är säkert och var jag kan stå utan att falla på grund av en liten förändring.
För det mesta lever jag i min fantasivärld. Just för att där kan inget nå mig. Där är det säkert för där känner jag till allting och ingen kan komma och förstöra.
Nu måste jag samla mig och ta en välbehövlig dusch, tvätta bort dagens ångest och torkat blod från armarna. Det är bara så jobbigt att behöva stå där och se min kropp, röra min kropp, känna vid den. Hatet mot mig själv blir bara starkare efteråt, och då kommer nya tvångstankar och sätter upp nya, egentligen dumma, regler som jag måste följa.

Imorgon ska jag träffa min terapeut. Jag vet inte vad som är säkert att säga och vad som inte är det. Svårt det där med att veta gränser. Sen ska jag bleka håret. Tröttnade på det blåa och svarta.