söndag 1 oktober 2017

289

Trots den fysiska, och psykiska, smärtan åkte jag, personalen och två andra boenden, och handlade igår. Först åkte vi till en godisaffär/fabrik och där kände jag allas ögon på mig, signalerna hade nått dem innan vi ens kom dit. Jag sa till personalen att jag måste gå ut så sakta lämnade jag affären och satte mig på marken och tände en cigg. Sen åkte vi till ett shoppingcenter och där försökte jag fokusera på att hitta en present till min Fallen Ängel som fyller år idag. Sen köpte jag två pennor på bokhandeln, en tröja med Rick and Morty på och en brosch där det står "I solemnly swear that I am up to no good", som nu pryder min skjorta/jacka, på GameStop. Jag försökte att strunta i alla tankar och höll hårt i mitt överfallslarm, som hänger på kedjan med nycklarna, i fickan. Det kändes säkert på nåt sätt, att hålla i nånting som jag vilken sekund som helst kan bara rycka en del av och signalera om all fara runtom mig. Men det tror jag inte riktigt alla kanske förstår. För om man tänker logiskt, varför skulle jag få nånting att tjuta högt i en affär? Men på sistone så kom jag på att jag inte tänker logiskt, och många förstår inte vad jag menar när jag pratar om vissa saker.
Jag har svårt att komma upp på morgonen, förmodligen för att jag sover dåligt, eller ja, inte kan somna på grund av ångest och tvångstankar. Dagarna går långsamt, helst vill jag ha fredag nu. Då ska jag äntligen träffa min Fallen Ängel igen, men först ska jag träffa min läkare på öppenvården tidigt på morgonen. Han har varit sjukskriven så sist fick jag träffa en idiot som sa emot sig själv hela tiden och sedan tog åt sig all äran även fast idéerna var mina. Skitsamma. Det blir skönt att träffa min gamla läkare, trots att han klär sig i mjukiskläder och ibland känns det som att han försöker medicinera bort varenda liten grej som är "fel" på en. Återigen, skitsamma.

Personalen på boendet vill ha ett möte med mig, en genomförande plan. Antagligen för att jag nästan inte gör nånting, om jag inte följer med mamma och handlar eller går med personalen till den närmaste affären för att köpa cigg. För att jag har börjat äta mindre och nästan varje natt slutar likadant. Om inte M jobbar, för han kan ändå se till att ingenting händer. Han följer med ut när jag ska röka, jag vet inte om han vill hålla mig sällskap eller se till att jag inte tänder och fimpar, tänder och fimpar. Kanske både och. Han ger mig min medicin när ångesten slår till och lyssnar på allt jag har att säga, även om jag känner mig tom. Vissa nätter sitter han i mitt rum tills jag somnar för att se till att jag inte gör något dumt. Ibland känner jag mig jobbig och som att jag stör när han gör så, men nattpersonalen är här för det mesta för min skull.

Nu ska jag kolla på Netflix och försöka fokusera på annat än tankarna om att maten är förgiftad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar