279

Överlevde de tio dagarna (med nöd och näppe, för söndags kväll var rätt hemskt), gänget kom hem i måndags. Jag har märkt att mina "rutiner" sitter kvar, jag håller fortfarande på och städar, tvättar och ställer disken i diskmaskinen. Har träffat boendestödet några gånger, jag pysslade lite och gjorde två skalor, ett "mående-skala" från 1 till 10, skrev olika känslor och sånt, och "självmordstankar/impulser-skala", och skrev ner vad som hjälper mig vid olika situationer, som boendestödet blev, till min förvåning, väldigt imponerad av och tog det med sig för att visa det till chefen och andra i personalen på boendet. Jag ska få tillbaka de när jag flyttar in. Träffade min terapeut igår och vi pratade mest om flytten. Har handlat mycket grejer till lägenheten, de står i en stor hög i mitt rum (och det är inte ens allting, idag ska jag ta fram andra grejer också).
Idag skulle boendestödet komma hit med en personal från boendet som kommer bli min andra kontaktperson, men hon kunde inte komma så det var bara boendestöd som kom. Hon ritade på ett papper hur lägenheten ser ut så jag kan få en bild i huvudet. Börjar redan tänka var jag ska ställa mina möbler och sånt där. Imorgon kommer boendets chef hem till oss och då ska vi få veta lite mer om stället, jag har skrivit ner frågor och funderingar. Ska fråga om man kan ha djur där, och om svaret är ja, ja då följer min katt med mig. Det är bara fem lägenheter där, och jag kommer vara yngst. Och jag ser inga problem med det.
Om allt går bra så kommer H till mig i helgen, för troligtvis så flyttar jag redan nästa vecka så vi måste ses innan dess.
Alla är glada för min skull, att allting verkar gå så bra nu. Och jag borde också vara glad, för äntligen händer det nånting, nånting stort och roligt och jag kommer få mycket hjälp där. Men nånting i min hjärna tycker att det går för bra nu, och väger upp det med mycket ångest och destruktiva tankar. Igår stod jag emot tvångstankarna, jag lät inte mörkret ta över mig. Visst är jag orolig nu, för tankarna sa att om jag inte lyder dem så kommer mina planer att förstöras och jag kommer inte få träffa H i helgen, och det är ju nånting jag verkligen vill, men jag tänkte att nej, jag vill inte, jag orkar inte. Istället satt jag och skrev ner allt som dök upp i huvudet, och det kändes lite lättare efteråt.

Menmen. Snart ska jag försöka skriva brev, en till min farmor och en till min bror som bor i England, och senare försöka skriva hur jag vill att en vecka på boendet ska se ut.
Ska till tandläkaren imorgon på morgonen och vill bara gömma mig under täcket när jag tänker på det. Men jag får väl ta lite extra lugnande och försöka hålla ut. Förmodligen kommer jag springa därifrån gråtandes, så som det oftast slutar. Nåja.
Nu ska jag ta fram resten av grejerna till lägenheten och göra högen ännu större.