277

Försökte skriva igår kväll men fick av nån anledning jättemycket ångest så jag tog mediciner och släckte lamporna, la mig i sängen med kläderna på och somnade ganska snabbt, tack och lov. Vaknade nån gång vid fyra och var förvirrad varför jag hade kläderna på mig, sen la jag filten över kroppen och somnade om.
Har mått illa sen jag vaknade och det känns inte sådär jättekul. Men iallafall.

Planerna jag hade inför den kommande veckan har gått i kras. Min mammas vän som skulle stanna med mig när de andra åker till England, var tvungen att åka hem och mår inte bra nog för att komma tillbaka. Så jag ska vara ensam hemma i tio dagar. Nästan ensam, för mina bröder och deras familjer kommer säkert komma hit varje eller varannan dag och kolla läget. Imorgon ska jag nog göra upp en plan på hur allting ska se ut. Och så kan jag alltid ringa om jag behöver.

Igår träffade jag mitt boendestöd och släppte in henne lite mer, visade henne min värld genom orden jag har skrivit på papper. Hon sa att hon blir lite orolig, men sa också att jag får mer än gärna ringa henne om det behövs. Vi ska ses på fredag igen, och då jag är den sista hon ska besöka så kommer hon kunna stanna lite längre. På måndag följer hon med mig till terapeuten och hjälper mig att berätta vissa saker, och fråga om det finns möjlighet att träffa min läkare tidigare än den elfte september då mycket kan hända på en månad.
Hur som helst, jag känner mig trygg med henne och mådde bättre efter att ha släppt in henne lite mer. Så det känns bra.

Sen gick jag och AJ  och satte oss på en bänk där vi pratade lite, efteråt gick vi på en promenad (nu har jag träningsvärk) och sen satt och pratade innan vi gick hem igen.

Annars då. Jag försöker att ta mig igenom dagarna utan att göra dumma saker, utan utbrott, men med mycket lugnande i kroppen. Jag har blivit det jag hatat, det jag aldrig skulle bli. Men jag antar att man ändras och skit. Jaja. Nu ska jag försöka sova en stund.