262

Det var mycket jag hade i huvudet, mycket jag ville få ut för jag är så jävla trött på att gråta. Men nu vet jag inte längre hur jag ska skriva det. Det skulle bli ett långt inlägg, där jag i princip dränker mig själv i självömkan. Precis som alltid.
Undrar hur du har det. Hur alla har det. Jag har lämnat många. Den enda kopplingen de har till varandra, förutom mig, är att det alltid verkar gå framåt när jag väl suddas ut från bilden av deras liv. Och det kanske inte är en så dum grej. Den sista gången. Jag minns de mörka veckorna den där hösten. Hur jag förklarade för vitklädda människor om allting, om att jag försökte sätta mig själv och min hälsa först, men att det inte var lätt. Jag vet att vissa sa att det var bra, och att det är självklart att det påverkade mig också. Det var aldrig lätt. Jag trodde jag gjorde rätt, när jag lämnade människor som verkade fylla mig med giftigt avfall. Men, nu förstår jag att det var alltid jag som fyllde dem. För även fast människorna inte längre är i mitt liv, så finns giftet kvar. Hela jag är fylld med det. Jag smittar och smutsar ner alla som kommer nära. Det var aldrig meningen.
Skulle det hjälpa att lämna mina gamla vänner, skulle jag knappast spendera mer än hälften av mina dagar hemma, omringad av ångestmoln, paralyserad av rädsla, vara beroende av mediciner och med en kropp som säger ifrån varje dag. Jag har inte blivit av med det giftiga avfallet, jag har bara "förlorat" (läs; lämnat) mina gamla vänner. Ibland vill jag höra av mig till alla, bara för att be om ursäkt, men jag känner att det är bättre att bara vara tyst.
Som sagt, jag dränker mig själv i självömkan.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om annat, men vem har lust att läsa massa smörja som oftast ändå bara jag förstår.
Varje dag är en plåga, och jag försöker bara stå ut, väntar på undergången som är på väg.