torsdag 2 februari 2017

236

Framsteg. Jag tänker på hur det var för ett år sen och har svårt att tro att det faktiskt var så illa. För ett år sen var jag undernärd, anemisk och låg tvångsinlagd på psyk. Beroende av sömnpiller och halvpsykotisk, åt knappt för jag trodde att maten skulle göra mig sjuk. Vilket gjorde att jag vägde alldeles för lite för min ålder och längd, och var mest sängliggande för varje rörelse krävde så mycket energi att jag blev illamående. Jag grät när personalen tvingade & hjälpte mig att duscha. Höll på och gjorde dumma saker för att hålla ångesten och mitt beroende på en kontrollerbar nivå.

Ett år senare och jag har gått upp i vikt, jag kan strunta i tankarna som säger att maten kommer göra mig sjuk, tar mina mediciner som jag ska och det bästa och största av allt: jag blev beviljad ett stödboende. Vad och var det blir exakt vet jag inte, men jag har iallafall fått ett ja.

Idag träffade jag min terapeut och jag kanske växer upp i år. Terapeuten sa att hon själv ser vilka framsteg jag har gjort, både på mig och i journalen.
Jag sa också att jag skulle behöva träffa en läkare, och det fixar hon. Min gamla läkare som jag tyckte om har tyvärr slutat, så jag hoppas att jag får träffa nån som inte är helt jävla dum i huvudet.

Jag mår bra. Det kanske vänder någon gång, kanske snart, kanske om några månader. Men det får jag ta itu med då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar