Hur jag mår vet jag ärligt talat inte. Dagarna är rätt ångestfyllda, och jag försöker minska intaget av piller. Går sådär. De senaste dagarna har jag och mamma åkt bil på kvällarna och lyssnat på musik, bara för att dämpa ångesten. Det jobbigaste är när bilen stannar och jag får återgå till mitt rum igen.
Läkaren har satt spärr på mina sömnmediciner igen, vilket gör mig rätt så förbannad (jag som har skött mig så bra och inte tagit sömnpiller på dagarna sen i maj). Jaja.
Lyssnar på en låt som jag lyssnade väldigt mycket på i början av året. Den påminner mig om allt, faktiskt. Smärtsamma dagar, medicindimman och ångesten. Hur mamma höll i mig när hon ledde mig till psykakuten, blickar jag kände på mig när personalen släppte in mig före alla andra. Då jag inte längre kunde prata mig ur en inläggning och hamnade på fel avdelning. När allt gjorde ont, när jag var så sjuk att jag inte kunde stå upp utan att må illa av ansträngning.
Och jag är livrädd att det kommer tillbaka. Dit vill jag aldrig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar