184

Vissa situationer, vissa ord, vissa handlingar. Det kan egentligen vara vadsomhelst. Men det börjar svida i bröstkorgen och jag kan känna hur gråten snart kommer. Då kan jag inte prata, för om jag pratar så kommer det bara skrik och gråt ut. De senaste veckorna har varit jobbiga och jag faller tillbaka i gamla vanor. Det är inte mitt fel att ångesten lättar. När någon frågar hur jag mår säger jag att det är okej och att jag försöker. Men jag vet inte om jag faktiskt försöker längre. Jag bara överlever, jag existerar.

Ikväll bröt jag ihop. För jag vill så gärna resa tillbaka i tiden. Gråter när jag tittar på gamla bilder på mig, där jag ler och är faktiskt glad. Jag trodde att jag mådde dåligt, att jag var sjuk. Och alla sa "det blir bättre". Men det blev det inte. Jag vet inte vad som hände. Men jag dricker inte längre te, jag har slutat fotografera och redigera som förr. Jag kan inte ens längre skriva. Allt gör ont och piller är min räddning. Avskyr min kropp, hur jag ser ut och hur jag är som person. Allt är fel.
Jag vill ge upp.

Kan man sakna sig själv?