Ibland saknar jag personer jag inte borde, såna som fyllde mig med giftigt avfall. Och jag lockas fortfarande till såna, och jag vet att jag borde lämna dem bakom mig också. Men jag kan inte. Inte igen. För hur många gånger kan jag vara the bad guy som har lovat att stanna men ändå stack till slut. Förlåt, men jag ansåg att det var det bästa för mig.
Det fanns en person. Som lovade att stanna, att aldrig lämna mig. Och vi hade såna underbara planer, och personen var allt i mina ögon. Vi hann aldrig träffas, men vi planerade det så länge. Jag kände mig älskad och accepterad, och jag ville bara ha en kram.
Sen blev jag lämnad. Bara sådär. Utan någon förklaring. Efter alla dessa år saknar jag våra konversationer fortfarande och jag tror att jag aldrig någonsin kommer att komma över dig. För du var någon speciell som fick mig att må bättre. Jag saknar dig, men jag tänker aldrig prata med dig igen.
Psykologen verkar tycka att jag inbillar mig att jag är ensam. Men jag vet ju att jag inte inbillar mig. Jag är ensam. För jag är inget att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar