Psykologen sa sånt jag inte ville höra. Hon förklarade och läste upp definitionen, sa att det lutar åt det hållet. Men jag tycker inte det, och jag vill inte bli stämplad. Just nu är allting bara så jobbigt och får mig att vilja gråta. Jag försöker att inte falla tillbaka i gamla vanor men det är bara så lätt. Och så skönt. Det finns så mycket jag vill skriva, men vem bryr sig egentligen? Min existens är patetisk och jag vill försvinna.
Nu tänker jag ta en nostalgitripp och kolla på en tecknad serie som jag alltid kollade på när jag var liten och besökte min farmor. I miss those days.
Å n g e s t.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar