onsdag 20 april 2016

137

"Det kommer med mörkret", sa jag häromdan. Men nu märker jag att det inte stämmer alls, för det kommer även när det är ljust ute. Jag är inte längre bitter, jag är förbannad och får vredesutbrott nästan dagligen. Egentligen borde jag inte vara arg, jag borde vara en jävla förstående vän, någon som faktiskt menar det när jag skriver "det är lugnt". Det är dock svårt när jag alltid är en andrahandsval. JAG KAN INTE VARA DET, PRIORITERA MIG FÖR HELVETE.
(Jag vill egentligen inte vara sån, förlåt.)

Det var nåt mer jag ville skriva. Om hur värdelöst allting är, men orden har liksom sprungit iväg. Det enda jag gör är att vänta, och jag vet inte ens vad jag väntar på. Kanske en impuls, kanske en person som kan hjälpa mig. Räddningen.
Paralyserande ångest är med mig varje dag och kroppen börjar vänja sig vid medicinen. Det finns ingen läkare som kan ta emot mig snabbt, och även om det fanns så är det ingen jävel som förstår mig.

Varför är det ingen som förstår att jag verkligen inte orkar mer?
Kanske borde ringa terapeuten imorgon och berätta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar