138

Jag ringde och sluddrade fram några meningar. Hon ringde upp och vi pratade om vad jag gör. Sedan var hon tvungen att sluta. Jag ville prata mer.

Såren blöder och små röda fläckar syns på tröjan. Jag har kommit in i en spiral igen, där tvångstankarna blir starkare med varje handling, och helst skulle jag vilja hålla på i timmar.

Jag kan skriva ner orden, men jag kan verkligen inte säga dem högt ut. Det går inte, jag får inte fram någonting. Men jag vill. Jag vill att någon ska veta, innan det är för sent.

Mamma är orolig, och jag skyller inte henne.
Jag är helt jävla vilse. Vill inget annat än att slippa allt.