361

Mörkret dyker upp igen, förgiftar luften långsamt. Ibland kan jag känna hur någon återigen börjar leka med knapparna i huvudet på mig. Sätter mig på golvet och försöker andas men känslobomberna exploderar en efter en. Drömmarna och verkligheten kolliderar, jag minns inte vad som har hänt och vad som har varit en dröm. Tvingar mig själv till att gå upp ur sängen, måste mata katten och ta hand om disken. Skulle det inte vara för min pojkvän, som peppar och berömmer mig, skulle jag nog stanna i sängen med täcket över huvudet. Har inte lyckats ta mig till sysselsättningen på ett bra tag, men idag pratade jag med boendestödet och hon ska följa med mig nästa onsdag så kan vi hitta på en bra plan. På fredag kommer min bästa vän hit med sin katt och stannar över helgen. På söndag fyller jag år och jag tänkte inte så mycket på det, förrän idag. Hur det brukar slå slint i skallen vid den tiden. Det kanske håller redan på att hända men jag märker inget. Jag vet inte. Allting har blivit så komplicerat. Orkar knappt ta hand om mig själv. Måste verkligen tvinga mig till allting. Vill inte visa mig ute, skäms för mig själv. Usch.