359

Terapeuten sa att jag ska ta hand om mig. Lyssna på kroppen. Vila när jag är trött och inte förlora strukturen i vardagen. Mamma sa att jag borde ta det lugnt, så att jag inte störtar till slut. Men jag tror att det redan är försent. Sjukskrev mig från sysselsättningen denna månad för jag har inte orkat och ville vila upp mig. Men på samma gång mår jag dåligt över att jag missar så mycket. Jag vet hur svårt det kommer att vara att gå tillbaka. Dessutom så har jag tröttnat. Det är nånting som händer med mig. Allt som är nytt och lite spännande klarar jag av i några veckor. Sen kommer mörkret och sköljer över mig och jag tappar orken till det mesta.
Igår var min boendestödjare hemma hos mig tillsammans med chefen från boendet. Som vanligt fick jag mycket beröm. Mycket positivt. De sa att jag har gjort ett otroligt jobb på bara ett år. Att det inte händer ofta att dem får se någon ta sig upp från botten och lyckas med allting jag har lyckats med. Men även alla dessa positiva ord fick mig att skämmas. Skämmas för att jag går tillbaka till gamla mönster och beteende, har inte vågat berätta för dem, eller min terapeut för den delen, att jag stannar hemma istället för att vara med på sysselsättningen. Att jag har tröttnat.
Vissa stunder vill jag bara lägga mig på golvet och skrika rakt ut, skrika att jag inte pallar med det här. Inte igen. Började med ångestdämpande igen. Delvis för att slippa ångest, delvis för att slippa känna så mycket. Mina känslor, både negativa och positiva, är så överväldigande att det gör ont nånstans inuti.
Och nu är K, min trygghet, bortrest och kommer hem om tolv dagar. Jag visste inte att man kunde vara så beroende av en annan människa. Jag visste inte att jag var kapabel till att känna sån stor kärlek till någon. Men jag gör det och han gör mig verkligen lycklig. Vi tar hand om varandra och jag känner mig trygg i hans famn. Hur töntigt det än låter.

Nu ska jag lyssna på hög musik och försöka städa och sortera grejer. Kanske pyssla eller läsa en bok senare, om jag inte somnar.