måndag 30 oktober 2017

299

Katten ligger och sover i hörnet av sängen, mellan alla kuddarna. Så liten, så söt och så bekymmersfri. På mitt mående-skala som hänger på väggen ligger jag ständigt på en nia, väldigt nära på att halka ner rakt på tian. Personalen ska ha mer koll på mig, och jag får säga till när det blir sämre så att vi undviker några katastrofer. Men det är det. Jag vill inte undvika, jag vill att det ska hända någon jävla gång. För att jag är så trött, mina krafter har tagit slut och varje dag är en ständig kamp mellan att välja livet eller nånting annat.
Läkarmötet gick helt åt helvete, hade ångest redan från morgonen som blev små panikångestattacker då och då. Men på nåt sätt lyckades jag träffa läkaren, dock inte länge då han sa saker som jag blev bara irriterad på och ångesten slog till och jag nästan skrek att jag måste gå.

Pratade med personalen från boendet och de fick brevet som läkaren skulle få. Det pratas om planerad inläggning om de lyckas få tag på min terapeut som kanske kan höra med läkarna och ordna det. Det skrämmer mig. Jag har inte varit inlagd på över ett år, och hela stället skriker kaos och katastrof.

Jag försöker tänka "imorgon", skjuta upp det så länge det går eller tills det går över helt. Mina tankar är överallt och jag kan inte samla mig. Jag är bara så ledsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar