Sen skulle jag och mamma bara sitta och prata ute, men en liten grej fick mig att bli förbannad och jag gick till mitt och lyssnade på hög musik. Och när mamma försökte prata med mig så började jag skrika, och helvete vad jag skrek. Orden bara sipprade ur munnen på mig, ord jag inte ens visste fanns inom mig. Jag grät och skrek samtidigt, halsen gör fortfarande ont. Men nu vet hon iallafall. Om hur jobbigt det är att inte ha någon, att det känns som att det bara finns en person som bryr sig om mig. Och jävligt mycket annat, som jag inte känner för att skriva.
Undergången närmar sig. Vad den innebär vet jag inte, jag vet bara att den är nära. En sån där tanke som bara dök upp en gång och vill inte lämna mig ifred. Jag vet inte om det finns nånting jag kan göra för att undvika undergången. Jag vet inte ens om jag vill.
Undergången närmar sig. Vad den innebär vet jag inte, jag vet bara att den är nära. En sån där tanke som bara dök upp en gång och vill inte lämna mig ifred. Jag vet inte om det finns nånting jag kan göra för att undvika undergången. Jag vet inte ens om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar