fredag 9 juni 2017

264

Ångestmoln, panikattacker och en dimma mellan mig och verkligheten. Så kan jag summera de senaste dagarna. Idag var en okej dag, vi hämtade mamma från flygplatsen, maten gick bra, och allting kändes okej. Det gick bra att handla också, förutom min vanliga ilska framkallad av ångest, men sen såg jag någon i en affär, och ögonbrynen sa att han visste nånting om mig. Att han, precis som många andra på andra ställen, hade grävt djupt i min hjärna, hittat mina mörkaste hemligheter och dömde mig. Efter några minuter fick jag ångest och var tvungen att skynda mig därifrån.

Sen skulle jag och mamma bara sitta och prata ute, men en liten grej fick mig att bli förbannad och jag gick till mitt och lyssnade på hög musik. Och när mamma försökte prata med mig så började jag skrika, och helvete vad jag skrek. Orden bara sipprade ur munnen på mig, ord jag inte ens visste fanns inom mig. Jag grät och skrek samtidigt, halsen gör fortfarande ont. Men nu vet hon iallafall. Om hur jobbigt det är att inte ha någon, att det känns som att det bara finns en person som bryr sig om mig. Och jävligt mycket annat, som jag inte känner för att skriva.

Undergången närmar sig. Vad den innebär vet jag inte, jag vet bara att den är nära. En sån där tanke som bara dök upp en gång och vill inte lämna mig ifred. Jag vet inte om det finns nånting jag kan göra för att undvika undergången. Jag vet inte ens om jag vill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar