249

Terapeuten ringde mig igår på morgonen och vi bokade en tid imorgon. Men hon sa nånting som bara förstörde hela min dag och jag kunde inte släppa det. Hon frågade om jag mår så pass dåligt att jag skulle behöva läggas in och jag sa nej, så illa är det inte. "För jag kan inte sitta och lirka med dig, jag har andra patienter att ta emot så jag har inte tid med det", nånting sånt sa hon. Egentligen ville jag bara säga att jag ångrat mig och vi kan skita i det och lägga på, men istället försäkrade jag henne att det är inte så illa. Av nån anledning blev jag så otroligt ledsen och arg när hon sa så. Hela dagen kände jag sån ilska, för jag vill inte bli behandlad som en sak som ska fixas. Jag vill bara att nån ska lyssna på mig. Det hela betyder dock att jag kommer behöva ljuga om varför jag ville ses (jag menar inte att jag vill läggas in, eller tänkte särskilt mycket på det men jag kan bara inte vara ärlig ifall hon tar det som ett "hot" eller tycker att jag behöver vård) och att jag förmodligen aldrig mer kommer våga ringa henne och boka en tid. Så nu har jag ingen som jag känner att jag kan verkligen lita på. Det är såna här situationer som får mig att sakna min gamla psykolog, för att han förstod mig. Nåja.
Igår fick jag också en ångestattack i affären, vilket var mindre trevligt. Det kändes som att alla stirrade på mig och trodde att jag var helt jävla galen. Det var några veckor sen jag kunde åka och handla utan att bli överväldigad av alla intryck och få äcklig ångest.

Idag är jag mindre arg och är allmänt lugnare (peppar peppar ta i trä).
På lördag ska mamma åka bort, och vara borta i en vecka. Det skrämmer mig lite, för hon är i princip mitt enda stöd hemma, ingen annan har tålamod med mig.