201

Dagarna smälter ihop och jag sover för mycket. Mamma ber mig att tända doftljus för det stinker rök i mitt rum. (Förlåt.) Jag har bytt kläder men minns inte när jag duschade sist. Trodde att dosetten hjälpte mig att hålla koll på dagarna men nu tar jag medicin från fel dag. Jag har ont igen och gråter på kvällarna. Grät när vi åkte bil för att handla mat till mig, eftersom jag vågar inte äta det som någon annan har gjort. Grät för att det gör ont, för att jag trodde att det hade blivit bättre. Grät för att jag saknar hur det var förr, när jag lätt kunde gå upp på morgonen, välja fina kläder, känna mig fin, åka buss och umgås hela dagen för att sedan åka buss hem igen och berätta för min farmor om hur dagen har varit. Nu är det svårt att gå upp på morgonen för att kroppen inte vill, mjukisbyxor och en ful tröja från h&m är det jag oftast har på mig, fin har jag inte känt mig på länge (särskilt inte pga allt hår som förstörts, alla tänder & tandfyllningar jag tappat, äckliga påsar under ögonen som aldrig försvinner och en allmänt vidrig kropp), kollektivtrafik skulle jag aldrig klara av och jag blir trött av att gå en halvtimmespromenad eller en timmes lång samtal, och farmor har flyttat. Jag saknar min friska kropp, jag saknar hur mycket bättre jag mådde förr. Jag saknar personer jag hade omkring mig då, och jag saknar min farmor. Vill tillbaka till hur det var då. Men det går inte.

I måndags skulle jag lämna mina mediciner på mottagningen, men jag klarade inte ens av fem minuter hos psykologen. Istället för att göra det som var planerat så sa jag nånting dumt och gick därifrån. Hörde inte ens riktigt vad psykologen sa innan hon öppnade dörren åt mig. Jag har ingen lust att åka dit på måndag igen, har ingen lust att se henne, eller någon annan. Vill ringa ett samtal, säga att jag ändå aldrig kommer att må bättre och att de ska ge min plats till någon som verkligen behöver det och kommer att bli hjälpt. För jag vill ge upp.

Låt mig ge upp.