onsdag 11 maj 2016

158

M-ordet. Substansberoende. Och jag erkänner att jag ibland saknar dagarna som jag knappt minns för dimman var så stor, för att jag tryckte i mig sömnpiller alldeles för ofta. Benzo-fyllda dagar som var smärtfria och utan ångest. Jag försöker absolut inte romantisera medicinmissbruk, detta är bara vad jag känner just nu. Och just nu känner jag saknaden. Nu har jag slutat käka sömnmediciner på dagen och slutat ta större mängder ångestdämpande. Att vara på sjukhuset har väl hjälpt mig med det, för första gången (den förra gången gjorde jag saker jag skäms över). Det är dagar när den fysiska smärtan och konstiga symtom återigen dyker upp som får mig att vilja svälja sömntabletter direkt på morgonen igen. Folk undrar varför jag inte sov mycket eller var särskilt trött. Men jag vet inte. Medicinerna har minskat ångesten och jag fick slappna av, bokstavligen, i musklerna för första gången på länge. Nu tar jag en tablett vid behov, två när jag ska iväg på jobbiga möten. Jag tror att jag är stolt, att jag har minskat intaget från fem-sex gånger per dag varje dag till det här.

Och ingen vet fortfarande vad som är fel på min kropp. Jag träffade en läkare och fick Paraflex, men den hade en dålig effekt. Jag kände mig bara svag och kunde knappt gå på toa. Så jag tar inte den. Ryggen ska röntgas om två veckor och jag är rädd. Rädd att de hittar nånting, och rädd att de inte hittar nånting. Jag vet inte vilket skrämmer mig mest. Nu har jag levt med fysiska problem i snart ett år, och när jag börjar tänka på det, verkligen tänka på det, så har jag lust att ge upp. Ett år, och jag har aldrig varit tyst om det. Det enda som hittades var järnbrist och jag fick Lyrica mot mina smärtor. Läkarna kollade upp så mycket, de gjorde CT-skalle, massor olika blodprov. Fibromyalgi skulle kunna förklara allting, och då skulle jag ha en förklaring. Men testerna var negativa och det jag får höra om och om igen är att jag spänner mig för mycket på grund av min ångest, blir alldeles för spänd i musklerna och det är förklaringen till mina problem. Jag vet inte hur många sidor jag har läst, hur många foruminlägg för att försöka hitta nånting som passar. Men ingenting passar. Tänk om jag ska bara fortsätta leva såhär? I ovissheten, och ännu värre, med smärtan. Jag är väl medveten om att det finns människor som har det värre, så mycket värre, men det gör inte min smärta mindre valid.
Jag är nitton år. Min kropp borde klara av att stå upp längre än tio minuter, jag borde kunna gå längre sträckor själv utan att behöva hålla i någon. Jag vaknar upp på morgonen och det första jag gör är att känna efter. Har allting domnat bort igen eller kan jag vända på mig direkt? Då blir jag yrslig och får ångest. Vaknar oftast med svår hjärtklappning och panikkänsla i kroppen, vilket endast leder till ännu mer ångest. Min nittonåriga kropp borde inte reagera så. Det kanske är straffet.
Ja, det finns människor som har det mycket värre. Men det gör inte min smärta mindre verklig för det.

2 kommentarer:

  1. Psyk mediciner (både bieffekter och abstinens) kan orsaka allt du beskriver här.. Fast det behöver ju inte vara fallet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, jag vet. Men det började när jag nästan inte tog mediciner och bara fortsatte när jag slutade helt.

      Radera