tisdag 10 maj 2016

157

Känsliga läsare varnas, kanske.

Spenderade nästan två timmar på sjukhus i väntan på utskrivning. Samtalet varade inte ens fem minuter, och vips så var jag utskriven. Men det är nånting som skaver, som jag måste skriva om. Allting. Och jag föredrar att skriva på kvällen när jag har tagit min nattmedicin och hjärnan blir på något sätt mycket kreativare, jag kan hitta ord som annars smiter iväg som små insekter.
Läkaren frågade hur jag mådde, och jag sa att det är bra. För det är väl det. Det måste vara det. Jag vet inte om jag ljuger eller bara är osäker. Men det känns som att allting fortfarande bubblas under ytan, men ytan är lugn. Och ytan är det alla tänker på. Ingen tänker på hur djupt allt annat sitter.
Och jag kan inte heller säga att jag fortfarande har planer, inte högt ut. Att jag tänker på vassa kanter och brännskador. Jag kanske kan bara förtränga allting och lura alla. Jag vet inte.
Jag sa att jag tänker flytta till sommaren. Min bror och hans familj ska flytta och dem vill att jag följer med. Inte långt härifrån, men iallafall bort från det som är nu. Och den fortfarande destruktiva sidan av mig vill, så jävla gärna, göra det bara för att få mer frihet till att göra dumma saker. Det finns inget hopp för såna som jag. Vi som lever bara ibland, när vi är på topp. Men sen går berg och dalbanan neråt igen och vi ligger döda ett längre tag. Sån är jag och hoppet har dött ut för länge sen. Man kan bara njuta av den fina utsikten här uppe medan man kan.
Jag ville skriva om mer smärta, men jag tror att det räcker för ikväll innan jag skriver nånting som jag lär ångra på morgonen.

Jag har också börjat med tumblr igen och gör mycket egna gifs och bilder, följ om ni känner för det.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar