147

Andningen blir snabbare och tårarna kommer. Jag kan inte stoppa det. Ett snitt, bara för att lugna ner mig.
"Du ska leva ett värdigt liv", sa hon idag och någonstans inuti brast en liten bit. Jag vet att mitt liv inte är så jävla värdefullt nu, men att höra det från någon annan gör ont. Min sorgliga existens är bara en börda. Mamma suckar, och det gör alla andra också. Just nu mår jag så dåligt att det gör ont inuti. Impulser jag inte vågar prata högt om knackar på min rygg. Gör det.
Imorgon ska jag träffa en familjeläkare. Han är bra, säger mamma. Men jag är så jävla orolig. Så mycket kan gå fel och jag vill inte bli utskrattad och ignorerad igen bara för att jag har psykiska problem. Jag måste klara av besöket, jag måste berätta hur det ligger till. MEN JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD. Efteråt ska jag träffa terapeuten och att inläggning kommer på tal är jag jävligt rädd för. Snälla, kan någon ta bort min ångest? Skiten förstör ju allting.

Det värsta är att jag vet inte ens om jag överlever natten.