130

Ordspya om allt och inget, och känsliga läsare varnas, eller nåt.

Jag skriver i min lilla anteckningsblock. Skriver ner sånt som jag tänker, sånt som gör ont, sånt som skulle få min mamma att gråta. Läkarsamtal på tisdag och jag är redan orolig. Jag behöver någonting som lugnar ner mig när jag vaknar med panik, när pulsen är över 140 och smaken av spya samlas i munnen. Min ångest tar över min kropp och själ, och det går inte att distrahera bort. Hoppas på något lugnande medel, men befarar ett nej. Men det kommer inte jag acceptera.
Substansberoende står det någonstans i journalen.

Det gör ont. Jag lovar mig själv att det är bättre så (det är bättre så) men ändå gör det ont. Många har det bättre utan mig, och det är sant. Och jag vet inte varför jag gör så mot mig själv, varför jag läser och kollar på bilder som bara ger mig en klump i magen och framkallar yrsel. Jag känner hur pulsen stiger, hur allting börjar bli jobbigt. En tablett, klunk, nere i magen. Det spelar ingen roll att jag har precis tagit en. Sanningen gör för ont, sanningen ger mig ångest och det är den jag rymmer ifrån.

Tisdagen närmar sig och ångesten blir större. Jag hoppas att jag klarar av besöket och att det går bättre än sist jag träffade en läkare. Dum som jag är, jag vet att jag kommer trycka i mig piller före mötet, och det lär inte få mig att se ansvarsfull ut framför läkarens ögon. Antingen piller eller inget möte alls, och jag föredrar att ha det där jävla mötet. Nej, egentligen vill jag inte träffa någon men jag vet att jag måste göra det. Det här är min chans.

Jag vet inte ens vad jag skriver längre.

Jag saknar mina vänner, jag saknar mina gamla vänner, jag saknar mitt gamla liv när allting var annorlunda. När jag kunde anstränga mig, när jag kunde röra på mig ordentligt, när mediciner inte var det viktigaste. 

Jag saknar att leva. Njuta av en varm kopp te en vårmorgon, åka buss, bara gå och prata i flera timmar, äta lunch vid ån och titta på ankor. Jag saknar mitt gamla liv som jag då trodde var så jävla jobbigt. Nu skulle jag ge allt för att få tillbaka de dagarna.

Jag är hemsk och sämst.

Förlåt alla för allt